Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

FRANK EGHOLM ANDERSEN: Den nordiske femikrimi CAMILLA LÄCKBERG: Sjöjungfrun

Skildringar av relationer och privata problem tenderar att bli viktigare än spänning och detektivarbete i den nordiska femikrimin. Mats Johnson har läst en aktuell avhandling och Camilla Läckbergs nya deckare.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.



Elsebeth Egholm skriver om Dicte Svendsen, journalist och amatördetektiv som försöker kombinera yrkeskarriär med ett fungerande privatliv. Hemma i Danmark har kritiken varit måttligt entusiastisk, Egholm har kallats "kriminallitteraturens svar på en beige soffa" (lika intetsägande), men böckerna om Dicte säljer bra.

Omslaget till litteraturhistorikern och deckarexperten Frank Egholm Andersens lilla avhandling Den nordiske femikrimi med underrubriken Lœbestiftslitteratur eller fornyelse af en genre pryds av just Elsebeth Egholm. I likhet med Camilla Läckberg är Egholm framgångsrik, snygg och kvinna, vilket räcker för att reta upp en och annan grinig gammal författargubbe.

Den nordiske femikrimi tar avstamp i den infekterade kulturdebatten i Sverige sommaren 2007. Björn Ranelid hävdade att det fanns en miljon svenskar som kunde skriva som Liza Marklund men bara en som kunde skriva som Björn Ranelid. Leif G W Persson jämförde Läckbergs romaner med de romantiska novellerna i tjejtidningen Min häst. Jan Guillou kände sig föranledd att försvara Marklund (hon drar in stålar till Piratförlaget!): deckardrottningarna är bra för hela bokbranschen. Linda Skugge förklarade att Läckbergs hemlighet är att hon skriver om relationer, sådant vill extremt många läsa om.

Därmed kom Skugge in på vad som skiljer den nya femikrimin från tidigare kvinnliga deckarförfattare. Elisabeth George, Sara Paretsky, Patricia Cornwell skriver traditionella deckare, mordmysteriet är det primära, inte hämtning och lämning av barn på dagis eller vad romanfigurerna äter till frukost. Med Läckberg förhåller det sig tvärtom, menar Egholm Andersen. Erika Falcks detektivarbete har reducerats till ett minimum (Patrik Hedström tar hand om mördarjakten), Läckberg skriver inte längre deckarromaner utan "manualer til kvinderne om hvordan de konflikter som det moderne kvindeliv indeholder kan løses".

I sista kapitlet konstaterar författaren att det går alldeles utmärkt att balansera relationstrassel med samhällskritik med spänning, man hittar den balansen hos till exempel Karin Fossum, Unni Lindell och Karin Alvtegen, inte hos Läckberg. Egholm Andersens bok är vass och lättläst. Att han i den internationella utblicken missar Denise Mina - en av världens bästa deckarförfattare alla kategorier och om någon femikrimins okrönta drottning - är dock ett mysterium.

Sjöjungfrun är bok nummer sex (på fyra år) i Läckbergs fortsättning följer-svit om Erica Falck och Patrik Hedström. Det finns inget slut i sikte, förmodligen kommer författaren inte att ge sig förrän Hedström och Falck fått ett äldreboende i Tanumshede. Inledningsvis får vardagsbestyren absurt stort utrymme i romanen. En ingående beskrivning av hur en kaffebryggare fungerar och hur man lägger in porslin och bestick i en diskmaskin. Vi får veta att en morfar inte klarar av att byta blöjor på en bäbis och att en pappa riskerar ketchupfläckar på byxorna när en liten Melker är i farten. Så där håller det på. Handlingen förs inte framåt, men det blir enkelt att fylla 350 sidor med text.

I Sjöjungfrun är problemen och konflikterna den moderna kvinnan ställs inför av blandad karaktär. Erica är höggravid, hon väntar tvillingar, och har svårt att hitta kläder som passar när det vankas fest. En annan kvinna blir bedragen av sin make och tröstar sig med bib-vin. En tredje kvinna blir änka i ung ålder och måste på egen hand uppfostra två barn. Paret Patrik och Erica är en god förebild för alla. De älskar varandra och de delar rättvist upp hushållsarbetet. Visst kan det vara jobbigt för Patrik att lämna dottern på dagis, men han har ett polisjobb att sköta!

Läckberg skriver om ämnen hon behärskar. Fjällbacka och livet som småbarnsförälder. Faktiskt också om den krasst kommersiella bokbranschen, där man vill exponera författarna till varje pris, på ändlösa pr-turnéer och i tv.

När kriminalhistorien i Sjöjungfrun väl drar i gång är boken inte så dum, intrigen är inte lika orimlig (utom upplösningen) som i författarens tidigare böcker, ett visst mått av spänning infinner sig när fyra jämnåriga män och vänner i Fjällbacka får hotfulla brev från samma anonyma avsändare. Orsaken till dessa brev ligger, förstår vi snabbt, i fasansfulla händelser långt tillbaka i tiden. Storymässigt finns det, en smula otippat, likheter med den gamla Dirty Harry-rullen Sudden impact.

Som helhet betraktat en roman som går sin gilla gång. På sista sidan en patenterad Camilla Läckberg-cliffhanger som mer eller mindre tvingar läsarna att investera i nästa bok. Den kommer nog snart.