Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Francisco Azevedo | Livet i ett riskorn

Livet i ett riskorn handlar om väsentliga saker. Men resultatet blir en sötaktig, ljummen anrättning, som varken är salt eller besk, skriver Kajsa Öberg Lindsten

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Francisco Azevedo

Livet i ett riskorn

Översättning: Örjan Sjögren

Norstedts

Den brasilianske författaren Francisco Azevedo har skrivit en sydamerikansk familjekrönika, som på svenska fått titeln Livet i ett riskorn.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Berättaren är den åttioåttaårige Antonio, som en dag i gryningen står i sitt kök och förbereder en familjelunch som skall återförena fyra generationer. Vi befinner oss på en gård i en brasiliansk by. Det var hit Antonios föräldrar kom som unga utvandrare från Portugal, år 1909. Nu är det 2008, och lunchen skall serveras till hundraårsminnet av deras bröllopsdag.

I nittionio år har dessa invandrare och deras ättlingar levt och förökat sig i Brasilien. Från generation till generation har man ärvt exilen, men också en märklig bröllopsgåva: åtta kilo ris – som bröllopsgästerna i den portugisiska byn kastade över det unga brudparet som snart skulle utvandra, för att främja lycka och fruktsamhet.

Det var brudgummens syster, faster Palma, som samlade ihop vartenda riskorn från marken. Hon var en märklig människa – fantasifull, teatralisk, fördomsfri och klok. Hon följde med till Brasilien, och ägnade resten av sitt liv åt att ösa kärlek över sin brors familj.

Kanske skulle hon ha varit bokens huvudperson – originaltiteln är O Arroz de Palma (”Palmas ris”). Men berättaren skymmer henne med sitt översvallande prat, och beskrivningen av sitt eget lyckosamma liv, där alla små bekymmer övervunnits med hjälp av faster Palmas kloka råd.

Det är småtrevligt, men inte särskilt intressant. Och när han skall överföra faster Palmas levnadsvisdomar till läsaren i form av liknelser blir det generande banalt, eller rentav motbjudande: ”familjen är en svår rätt att laga till”…

Myten om riset blir allt blekare. Till slut har all magi försvunnit, och risets funktion i familjen blir enbart didaktisk och sentimental.

Det handlar om väsentliga saker: självinsikt, ödmjukhet, frigörelse. Om att acceptera sitt arv, övervinna sin eviga syskonsvartsjuka och visa aktning för sina vuxna barn. Men resultatet blir en sötaktig, ljummen anrättning, som varken är salt eller besk.