Bara några timmar efter chockbeskedet att Donald Trump blir president i USA håller Francis Ford Coppola presskonferens på ett hotell i centrala Stockholm. Det är hans första Sverigebesök.
Grenar täckta av tjocka lager pudersnö utanför fönstret får honom att utbrista ”En sådan vacker dag”, och han bedyrar att han är optimist. Ändå kommer en del av samtalet självklart att kretsa kring Amerikas framtid.
Det Amerika Coppola gestaltat och analyserat så ingående i majoriteten av sina verk – inklusive Gudfaderntrilogin, Apocalypse now, Cotton club och Rumble fish. ”Jag är lika förvånad som ni” säger regissören, som på torsdag kväll mottar Stockholm filmfestivals pris för sin livslånga filmiska gärning.
–Hela valet har ju varit som en enda lång reality-tv-show.
I sitt eget nya verk: Live cinema-produktionen Distant vision berättar Coppola om en italiensk familj som emigrerar till USA. Samtidigt fokuserar han på televisionens framväxt under 1900-talet. TV:n som avgörande teknisk innovation, men också - ett monster.
– När TV:n står på 24 timmar om dygnet, blir verkligheten reality-tv och allting glider samman. Folk blir så fixerade vid tv-fiktionen att det blir ohälsosamt, konstaterar hedersgästen.
Han känner faktiskt Donald Trump, berättar han, sedan de båda gick samma militärutbildning när Trump bara var 13 år.
– För mig var han en rik kille som skickades väldigt tidigt till det militära av sina föräldrar. De måste ju ha haft något skäl till det. Men jag var äldre så vi umgicks inte direkt.
En viss tröst finner han i att Donald Trump verkar vara mer praktiskt än teoretiskt lagd, och i alla fall inte är en politisk ideolog
Under det timslånga samtalet med journalister från hela Norden berättar Francis Ford Coppola, 77 år, generöst om sig själv och sin uppväxt. Det snöade ofta i den förort till New York där han och syskonen bodde, ibland så mycket att det inte gick att ta sig till skolan. Åsynen av de yviga snöflingorna gör att han nu känner sig hemmastadd. Tidigt studerade han teater och drömde om att bli dramatiker, såg film och lät sig inspireras av mästare som Kurosawa, Bergman och Fellini. Sommarnattens leende var den Bergmanfilm som gjorde starkast intryck på Coppola som ung. Annars nämner han Strindberg som den svensk som påverkat honom mest.
– Jag tänker ofta på Strindberg, hans dramatik och att våra liv har så många beröringspunkter.
En olycklig barndom förenar den amerikanske filmlegenden och den svenske författaren:
– Även Strindberg kände sig ensam och oälskad, och hans far hade en annan son som han favoriserade. August fick vara ensam mycket, för att familjen flyttade. När jag sökte mig till teatern var det för att jag inte direkt hade några vänner, men var bra på tekniska lösningar. Att nå framgång har för mig – precis som för Strindberg - aldrig varit ett mål i sig, utan mest gjort mig generad. Framgång är ingenting att vältra sig i. Snarare en slags tortyr.
När det gäller unga filmare är regissören imponerad av, och lyfter med glädje fram, sin egen dotter Sofia Coppola bland vår tids talanger, tillsammans med Tamara Jenkins, Todd Solondz. Wes Anderson och Paul Thomas Anderson.
Att filmindustrin förändras så snabbt fascinerar Coppola som avslutar den välbesökta presskonferensen med att locka till skratt, då han ger råd till en ung blivande filmskapare:
–Gift dig! Det gjorde jag, och jag kände att jag var så uppslukad av mitt arbete och av min familj att filmskapandet gick av bara farten. Men….fortsätter regissören roat.
– …hade du varit en kvinna fast besluten att göra film, så hade mitt råd istället blivit: Gift dig inte!
