Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Grodkungen. I den folksaga som bröderna Grimm tecknade ner vid 1800-talets början blir prinsessan till slut så trött på paddan, som självsvåldigt flyttat in i hennes slott, att hon kastar honom i väggen. Och det är då, när hon visar sin kraft, som den förvandlas till en prins, skriver Lisbeth Larsson. Illustration: Anna Höglund

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Från språkvetare till sagofarbröder

Det är en aha-upplevelse att läsa Andréa Räders biografi om bröderna Grimm. Den är inte lättläst, men väl värd att ta sig igenom av många skäl. Inte minst för den förståelse man får av sagornas förvandlingar, skriver Lisbeth Larsson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Biografi
Andréa Räder
Bröderna Grimm
Tvilling förlag

Det finns en vanföreställning att om man bara kysser paddan så blir han en prins. Den har förstört många kvinnors liv. Jag har skyllt den på bröderna Grimm. Men det var fel. Det är ett långt senare påhitt. 
I den folksaga som bröderna Grimm tecknade ner vid 1800-talets början är det tvärtom så att prinsessan till slut blir så trött på paddan, som självsvåldigt flyttat in i hennes slott och begär att få sitta vid bordet, få den bästa maten och sova i hennes säng, att hon kastar honom i väggen. Men hon är inget våp. Och hon tänker inte finna sig i paddans terror. ”Smack!” säger det, när hon krossar den mot väggen, och det är då, när hon visar sin kraft, som den förvandlas till en prins. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

En aha-upplevelse


Det är en aha-upplevelse att läsa Andréa Räders biografi om bröderna Grimm. Den är inte lättläst, men väl värd att ta sig igenom av många skäl. Inte minst för den förståelse man får av sagornas förvandlingar. Eller kanske snarare hur de konsekvent har bearbetats för att åstadkomma de politiskt korrekta barnsagor vi växte upp med. 
Sagorna som ingick bröderna Grimms ursprungliga ”Kinder- und Hausmärchen”, och som ligger i slutet av boken, nyöversatta och illustrerade med Anna Höglunds särpräglade teckningar, är långt ifrån söta. I dem går det tvärtom riktigt förfärligt till. Där begås det rysansvärda grymheter, huvuden och händer huggs av, mödrarna dödar sina barn, fäderna älskar dem för mycket och girigheten är gränslös. Här finns det inga feer som förvandlar livet med ett trollspö. Och det räcker inte att vara hjärtegod eller be till Gud. Människan måste lita till sin egen kraft och klokskap.  
Men inte ens bröderna Grimm kunde motstå kravet på det politiskt korrekta. Deras sagosamling blev våldsamt attackerad för att vara osedlig och absolut olämplig för barn. I deras senare utgåvor av sagorna har de också förvandlat de elaka mödrarna till styvmödrar, strukit den explicita sexualiteten och de värsta grymheterna och lagt till Gud. Wilhelm och Jacob Grimm hade förvandlats från de språkvetare de var till de sagofarbröder som gått till historien.

Höll ihop livet ut

Bröderna Grimms ambition var nämligen inte att berätta sagor. Det var att finna och bevara ett ursprungligt språk i en tid då de folkspråkliga talesätten och uttrycken höll på att ersättas med ett normativt skriftspråk. Sagorna var för dem en källa till detta, men blev alltmer ett mål i sig. Inte minst i deras liv.
Andréa Räders berättelse om bröderna är som en saga i sig. De växer upp i stor fattigdom men genom flit och begåvning lyckas de ta sig fram. Ständiga motgångar drabbar dem, ohälsa, politik, besvärliga syskon, men de håller ihop i ett livslångt kärleksfull, närmast symbiotiskt, samliv. Som barn sov de i samma säng. Som vuxna lever de hela tiden i samma hus eller lägenhet. Att Wilhelm så småningom gifter sig och får barn verkar inte störa. De fortsätter i god tresamhet. 
Det som förenar Wilhelm med den kvinna han sent i livet gifte sig med var signifikativt nog sagorna. Dorothea Wild, eller Dortchen som hon kallades, var lillasyster Lottes bästa vän och hade funnits i familjen Grimm sedan Wilhelms barndom. Och hon är hans bästa sagoberätterska.

Sagor, vänskap och kärlek 


Enligt den gamla myten om bröderna Grimm så vandrade de kring i skogarna kring Kassel, där de bodde större delen av sitt liv, och tecknade ner gamla kvinnors berättelser. Inget kunde vara mera fel visar Räder i sin biografi. Bröderna var arkivnördar, men de bästa sagorna fick de av unga kvinnor i sin bekantskapskrets.
Man skulle kunna säga att sagorna på sagosätt gav dem ett liv. De gav dem ett meningsfullt arbete och småningom även lön för mödan. Men det som framför allt fascinerar när man läser Andrea Räders berättelse om dem är hur sagointresset skapade ett nätverk av vänskaper och kärlek kring dem. Ständigt fann de nya vänner som delade deras intressen, ständigt träffade de unga vackra kvinnor som inget hellre ville än att berätta sagor för dem.