Claes Malmberg, primus motor på Gunnebos sommarscen, kommenterar i uppvärmningssnacket till showen Från Parken till Vegas att scenen är flyttad. Taskspelarna har inte med det fina folket på slottet att göra, skojar han. John Hall, grosshandlaren som lät bygga Gunnebo slott som sin sommarstuga, lär protestera under jorden. Hall var teaterintresserad, det spelades gärna i hans salonger och inne i Göteborg lät han på 1770-talet till och med bygga stadens första permanenta teater på gården vid sitt hus på Sillgatan. Hur det gick till på Gunnebo vid den tiden återstår att efterforska.
Malmberg har ändå en poäng, det var för herrskapsfolk det spelades hos Hall. Dagens sommarteater på Gunnebo vill någonting annat. Och fjärmar sig alltså, om än ofrivilligt, alltmer från själva slottet. I början, under den första hälften av 2000-talet, utnyttjades gärna 1700-talsmiljön och befintliga byggnader som scenografi. Med den nätta scen som byggdes nere på Midsommarängen följde en expansion som resulterade i den imponerande eventarena som idag monterats upp. Nu har den flyttats en bit bort, in i den lummiga grönskan sydväst om ängen. Platsen är även tänkt att användas för andra aktiviteter under året. Lena Vikström, vd för Gunnebo slott och trädgårdar, nämner marknader som ett exempel.
Midsommarstången kan alltså stå kvar på ängen och utsikten omkring slottet störs inte av sommarteaterns modernare påfund.
Repertoaren beskriver en liknande rörelse. Från 1700-talets Holberg och Goldoni – och några bakåtblickar ända till Molière – är det på senare år mer näraliggande historia som får bilda stil. Genremässigt går rörelsen från versdrama via fars till show med musik och dans. Från Parken till Vegas varudeklareras av regissören Anders Aldgård som sommarunderhållning. Ordet "teater" är försvunnet ur vokabulären till förmån för "revy och show". Inget ont i det, vem vill inte ha kvalificerad underhållning en sommarkväll? Jag noterar bara rörelsen i traditionen.
En blandning av revy och show med inspiration från 1960-talet utlovas och det är en samling nöjesproffs som står på scenen. Claes Malmberg i centrum, förstås, omgiven av Hanna Lindblad, Lennie Norman och Ola Forssmed. Micaela Sjöstedt och Kattis Trollregn är kör och balett, elegant allt i ett.
Men den största rollen i år har ändå musiken, med levande orkester. De senaste Aldgårduppsättningarna på Gunnebo har alla haft musik som ett viktigt inslag. Jag har till och med efterlyst vilka som har spelat så utmärkt på band. Nu får jag se hela gänget under ledning av kapellmästaren och arrangören Thomas Darelid.
Första akten, som har en ytterst svag anknytning till folkparkstraditionen, river igång med att ympa musiken i blodet. Darelid vid pianot, Stefan Wingefors på bas och dragspel, Max Schultz på gitarr och Per Boqvist på trummor har en diskret närvaro, men lägger den viktiga grunden. I musiknumren tänder det till, Hanna Lindblad har en härlig glöd, både i röst och aktion. Sketcherna däremellan domineras av monologer och andas mer dagens ståupp än 1960-talsrevy. Claes Malmberg har som vanligt ett suveränt inbjudande publiktilltal. Hans Mölndalspensionär blir en försiktig uppvärmning för den senare livshistorien. I mångt och mycket är den återbruk från showen Still alive, men hur han föddes till ett liv på scenen genom att spela gökunge hos frigruppen Götateatern tål att höras igen. Kroppsfasonen är annars ett genomgående tema hos Malmberg.
Ett metaperspektiv svävar över kvällen. Alla fyra artisterna berättar om sig själva och hur de hamnat här, i Gunnebos show. För Lennie Norman är det debut. Han är garvad i ståuppfacket, men på premiären är det lite tuggigt innan han hittar rätta tempot och tonen. Att komma som stockholmare till västkusten och att passera pensionsstrecket är knappast originella ämnen, men han gör dem med knorr. Och utmanar pappa Charlies minne med att göra hans klassiska tungvrickare, "Säkkijärven polka" utan andningsuppehåll.
Ola Forssmed får vara showens hackkyckling. En dag kommer publiken att upprört ta hans parti. Roligast är Forssmed som störande side kick när Malmberg vill tolka "Snurra min jord".
Revygreppet går luften efter hand ur, rena showen tar över. I andra akten slår Vegas glitter ut i full blom med storbandssound from over there. Än tydligare får musiken leka tidsmarkör (fast Waterloo är 1970-tal). Orkestern förstärks med fyra blåsare, Samuel Olsson, Björn Cedergren, Johan Borgström och Jakob Sollerman. Alla öser på och jazzdiggarna får en fin kväll.
Lite småprat och lokalfärg strös in här och där, både i mellansnack och sångtexter, men det är musiken och allas proffsiga hantering av den som blir årets bestående minne. En krogshow under trädkronorna.
ÄMNET
Från Parken till Vegas, årets sommarteater på Gunnebo slott, spelas på en ny permanent spelplats. Tidigare har sommarföreställningen spelats på olika platser i trädgårdarna.
SKRIBENTEN
Lis Hellström Sveningson är kritiker och medverkar regelbundet i GP, skrev senast om Björn Sandmark som blir ny vd för Stadsteatern.
