Folkteatern | Kliniken

ANNONS
|

Det är sällan man som kritiker noterar värmen och gemenskapen i en ensemble. Eller modet! Vi ser till resultatet, trots att vägen dit kan vara nog så intressant.

Den som följt samarbetet mellan Göteborgs Stadsmission, Folkteatern och Unga Folkteatern vet vad som väntar. Breaking The Waves och Happyland 1979 spelades bägge i Johanneskyrkan med amatörer, ibland märkta av droger eller sjukdom. Livserfarenheter fjärran scenskolorna har gett upphov till teater med märkvärdig resonans. Samtidigt verkar textarbetet för somliga ha lett till avgörande personliga förändringar.

I Lars Noréns 90-talspjäs Kliniken – ett mästerverk, värt att påminna om – är livserfarenheterna mer framträdande än tidigare. Regissörerna Kim Lantz och Saga Björklund Jönsson har avlyssnat orden inuti kropparna, uppmärksammat snarare än tonat ned de ibland yviga uttrycken. Ur det perspektivet är föreställningens brokighet mindre ett konstnärligt problem än en förutsättning för iscensättningen, eftersom texten bärs av de smärtor som karaktärerna i detta Norénska skräckkabinett hemsöks av.

ANNONS

På psykets öppenklinik har de hamnat: den schizofrene, den djupt deprimerade, den sexuellt traumatiserade, den suicidala anorektikern, den homofobiska rasisten. 13 personer på scenen, inklusive vårdare och en mamma på besök. Klinikens dagrum är centrum: de sitter, väntar, röker, tittar, vankar, snackar.

Vore det inte för Noréns ursinne och skämtlynne skulle pjäsen varit ohyggligt mörk, men här ryms gott humör. De varma guldkornen uppstår i dialogerna. Fiktionen får rikare färger när Anna Johansson ryckigt berättar för Jane Schager om sin skrivlängtan för att bli kvitt föräldrahatet, eller när Kitty Molin så innerligt omfamnar Matilda Jelses självskadande Sofia. Trots det bitvis trubbiga skådespeleriet berör relationerna, den levda skörheten känns.

Norén skrev sitt vrål mot psykvården för tjugo år sedan, året innan psykiatrireformen genomfördes 1995. Ännu är Kliniken en väckarklocka, en påminnelse om de livets smärtor som gör oss mänskliga. Där, i delandet, borde samtal börja.

ANNONS