Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Folkteatern, KKV och Unga Folkteatern | Stålverket av Magnus Dahlström

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Teater

Teater

Folkteatern, KKV och Unga Folkteatern

Stålverket

av Magnus Dahlström

Regi: Kim Lantz

Medverkande: Sonny Andreasson, Erik Carlsson, Emanuelle Davin, Cecilia Hackzell, Ted Johannesson, Lars-Magnus Larsson, Anja Paulsson, Andreas Scheffel, Jane Schager

T o m 12/12

Om att se handlar Magnus Dahlströms pjäs Stålverket. Den sattes upp på Folkteatern i det svarta 90-talet. Då när utopierna släcktes och arbetarklassen makade på sig för rationaliseringar. Det började snackas aktier också i miljöer där arbetsfria inkomster tillhört de andra. Det blev en radikal ideologisk makeover och omfördelning av resurser och tillgångar i ett land som hade minskat gapet mellan de som hade och de som saknade.

Stålverket blottställer ett kollektiv som gått sönder och vars relationer perverterats till hjälplös egoism. Där pågår en värdeförlust av allt som har med solidaritet att göra. Arbetarna blir varandras fiender och bödlar. Sänk blicken! Det är den skuldbeläggande uppmaning som riktas mot den som försöker få den andre att förstå och förklara sig i den dödsdans de dras in i.

Jag vet ingen betydande dramatik i samtida inhemsk teater som så illusionslöst och så övergivet skildrar de övergivna. Det är ohyggligt det som sker och syns. Och det är mycket djärvt och lovvärt att Unga Folkteatern med sin ensemble av amatörer och scenskoleelever verkningsfullt förstärkta av Lars-Magnus Larsson och i Kim Lantz kompromisslösa regi vågar sig på detta stycke. De gör det med en satsning så stark att det känns i hela publikkroppen där uppe på 5:e våningen i Bronsgjuteriet hos KKV vid Klippan.

Sänk blicken! Det är en förfärande maning i ett nådlöst tillstånd. Men något förlorar man kraften i stycket genom att alla på scenen i stället höjt rösten. Det skapar en paradoxal entonighet mitt i raseriet. Sänk rösten! vore att rekommendera. Då skulle det som hörs synas bättre.

Det hindrar inte att man måste beundra något som görs på så blodigt allvar om vår civilisationskris.