Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Folkteatern | Efter Raoul – om detta må vi också berätta

Efter Raoul på Folkteatern berättar något som måste berättas, skriver Tomas Forser.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Teater

Teater

Folkteatern

Efter Raoul – om detta må vi också berätta

Manus och Regi: Jenny Nörbeck

Medverkande: Henrik Dahl och Francoise Fournier

Spelas t o m 14 mars

Nu går West side story upp på Stockholms stadsteater. Institutionerna söker sådan repertoar. Inget att säga om det. Stora teatrar kräver stor publik. Men teaterkonsten fordrar mer än så för att vara samhälleligt angelägen och ett forum för debatt, utmaningar och förnyelser av formspråk. När det handlar om att vitalisera teatern har fria grupper och tillfälliga konstellationer här sina nödvändiga och alternativa uppgifter.

Så uppenbart detta blir genom ett undanskymt gästspel under några kvällar på Folkteatern. Efter Raoul – om detta må vi också berätta, är den fyndiga titeln så här ett par månader efter jubileumsåret. Det är Jenny Nörbeck som står för manus och regi av en uppsättning som spelas under alltför kort tid i Göteborg innan man tar föreställningen till Dalateatern i Falun.

På mindre än en och en halv timme förmår skådespelarna Henrik Dahl och Francoise Fournier ta sig förbi den gängse retoriken om Wallenberg och ställa oss inför grundläggande frågor om etik och politik. De gör det i ett textmontage där varje utsaga problematiseras, varje påstående får sin konsekvensanalys och där inget hjältedåd förringas men där realpolitikens skuggor faller långt in i vår egen tid. Var det svensk godtrogenhet och ”rysskrediten” 1946 som bestämde Wallenbergs öde?

Materialet består av arkivens dokument, rapporter och utredningar. Sammanställningen är gjord med insikt om det komplexa i fallet Raoul Wallenberg och kräver därmed publikens reflexion och ställningstaganden. Intrycket att här berättas något som måste berättas blir omedelbart starkt och håller föreställningen igenom. Många ord blir det men inga överflödiga. Uppsättningen bemöter publiken som jämlikar och myndiga. Det är inte alldeles vanligt på teater.

En gång var teatern ett torg för påståenden och meningsutbyten. Den här iscensättningen ansluter till sådana traditioner. Man lämnar den tacksam och hoppas att onsdagens föreställning som är den tredje och sista får stor publik.