Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Begravelsen – tio år efter Festen är inget begravt, Erik Ståhlberg och Alvar Grimberg i två av rollerna.

Folkteatern | Begravelsen

Begravelsen är inte något helgjutet och särskilt raffinerat stycke. Det är inte heller Vibeke Bjelkes uppsättning på Folkteatern, skriver Tomas Forser som tycker att spelet ofta blir alltför forcerat. Men här finns också strålande skådespelarinsatser.

teater

Folkteatern

Begravelsen av Thomas Vinterberg och Mogens Rukov

Regi: Vibeke Bjelke

Scenografi och kostym: Steffen Aarfing

Musik: Zbigniew Preisner

Översättning: Hasse Carlsson och Kim Lantz

På scen: Iwar Wiklander, Erik Ståhlberg, Sanna Hultman, Göran Gillinger, Lena Birgitta Nilsson, Sara Wikström, Kim Lantz, Emmeli Stjärnfeldt och Alvar Grimberg

För femton år sedan var vi många som hade stort nöje av Thomas Vinterbergs danska film Festen. Ja, nöje är det ord som passar bäst när masken revs av den storborgerliga patriarken Helge.

På sin 60-årsdag får han ett skoningslöst tal mitt i fejset av den berusade sonen Christian som avslöjar att han blivit våldtagen av pappan. Den heliga familjen visade sig än en gång vara en blodig institution fylld av lögner och svek. Den typen av avslöjanden är lustfyllda att ta del av behörigt avstånd. Där fanns en obönhörlig närmast grekisk dramaturgi i detta drama där allt krackelerade och bara ynkedom återstod.

I Vinterbergs och Mogens Rukovs pjäs Begravelsen förutses den historien vara bekant. Viss fingervisning finns redan i titeln. Begravning heter det på svenska men här talar titeln danska. Och på programbladet meddelas att ”Tio år efter Festen är inget begravt.”

Familjen är densamma. Ödet heter fädernas missgärningar och äldste sonen går i pappas fotspår. Det flaggas i styckets repliker för den stora familjehemligheten och eftersom den förutsätts vara bekant går dramaturgin på rullband den här gången. Den stora ”gentagelse” som Ibsen hade vass blick för blir här motor i begravningsfesten tio år senare.

Nu är Helge död men han lever som ett spöke i Christians hårt hämmade liv. När Christian förgriper sig på broderns son är han dömd att dö enligt pjäslogikens lagar.

Jag kan inte påstå att Begravelsen är något helgjutet och särskilt raffinerat stycke. Det är inte heller Vibeke Bjelkes uppsättning på Folkteatern där pjäsen nu har sin skandinaviska premiär.

I den en timme och trekvart korta föreställningen har denna dysfunktionella familj, indränkt i alkohol och inpyrd av svek inte tillräckligt mycket att gestalta.

I Steffen Aarfings sparsmakade scenografi, ett ramverk för liv som förrinner, larmar och ropar de, välter i sig sprit, bullrar och förnedrar i ett starkt utåtriktat spel medan vi väntar på föreställningens klimax.

Spelet blir länge alltför forcerat som om det inte bottnar i figurerna och några scener har drag av skränig melodram kring drinkvagnen. Barnet som farit illa och som legitimerar hela uppsättningen och rymmer dess budskap får därmed ont om plats. Det är fatalt.

Ett stycke vid sidan av detta stormcentrum gör Sara Wikström ett återhållsamt porträtt av Else. Hon som sett allt, vet allt och vars liv går ut på kontroll av kaos.

Men gradvis skruvas föreställningen åt och situationerna djupnar i sorg och ångest. Slutbilden är stark med ett brodermord av närmast mytiskt slag där blodet sköljer över Christians videofilmade ansikte ovan scenens realism.

Främst är det Erik Ståhlbergs storebror Christian och Iwar Wiklander som är hans fantasis pappa Helge som låter oss blicka djupt.

Wiklander har här en liten roll men när han finns på scenen suger han publikens koncentration. Det är märkligt. En koloss på lerfötter – och det blir i stället vi som darrar när han vränger ut och in på våra gemena gemensamheter. Och Erik Ståhlberg har samma förmåga men arbetar med helt andra medel.

Det är läckert att se hur han helt enkelt står still på scenen. Skarpt och distinkt. Som en samlingspunkt för energierna i situationen. Ett havererat liv men ännu försöker han ha kontroll.

Tidigt i föreställningen gör de en kusligt skrattande dans om längtan, svek och sorg. Det är en av kvällens höjdpunkter. Jag är också imponerad av hur Alvar Grimberg som pojken Henning bär familjeskammen på sina späda axlar. Det är gripande att se. Och det är gott att Kim Lantz som kocken Kim av och till dyker upp som ett slags replipunkt i föreställningen; narr och trogen vän i otroheternas hus.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.