Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

I nya Kanalhuset har sändningarna redan startat.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Flyttlass med tv-minnen

Raskens, Tipsextra, Albert och Herbert och Hedebyborna. Det är några succéer som drömts ihop på Synvillan de senaste 36 åren. Men snart är drömmen över och en ny era börjar i Kanalhuset.
I kväll sänds det sista Carin 21.30 från Synvillan vid Delsjövägen och ännu en spik slås i det stora tv-husets kista. När sedan Västnytt gör sin sista sändning den 8 juni är sagan all för det som en gång blev Europas fjärde största byggnad i sitt slag då portarna slogs upp 1971.

- Jag tyckte att det var fantastiskt! Vi hade i stort sett levt i baracker innan, tennishallen, utspridda över hela stan, minns Carin Mannheimer, som SVT-anställd för evigt förknippad med serier som Lära för livet, Svenska hjärtan, Solbacken och Saltön.

- Sedan tyckte jag att det var ett väldigt vackert hus också, minimalistiskt, som jag gillar. Tanken bakom var sympatisk också. Det var meningen att det skulle vara billigt, eftersom det byggdes för folkets pengar.

Och folkets pengar gav bra tv. Raskens, Hedebyborna, Hammarkullen, Träpatronerna och Mor gifter sig är bara några av de övriga dramaproduktionerna med bas innanför de minimalistiska väggarna. Humor som Albert och Herbert och Kurt Olssons television en annan gren och populära program som Gäst hos Hagge, Go'morron Sverige och Kvällsöppet ytterligare en.

Radion, som är en helt annan historia, har långkörare som Boktornet, Rally, Frank, Karlavagnen och Ring så spelar vi på sin långa meritlista.

Men allt har inte varit problemfritt. Program som Rena rama natta floppade rejält och det har stormat en del kring manligt och kvinnligt i huset. Tv-chefer, som till exempel Sten Priwin har inte varit oomstridda, inte heller de omorganisationer som ägt rum eller ombyggnaderna som förändrat grundarkitekturen.

- Det har lagats och lappats med åren och den ursprungliga funktionalismen har gått förlorad. Det blev aldrig så högt i tak, inte för kreativiteten heller, mot slutet, säger Carin Mannheimer och får medhåll av den mångåriga medarbetaren Anita Hallgren.
- Så småningom växte sig huset för trångt och man byggde för alla fantastiska små utrymmen där man kunde sitta och prata. Allt blev långa korridorer, säger hon.

Anita Hallgren kom till Synvillan när huset invigdes och gick innan pension från att jobba på radion som administratör till att vara producent och projektledare. De sista programmen hon var inblandad i var Hem till byn, Kniven i hjärtat och Kent Andersson-dokumentären.

Korridorerna retade även Ingvar Oldsberg, som arbetat på SVT hela sitt yrkesverksamma liv. Började hos Lars-Gunnar Björklund på tv-sporten 1972 och har efter det medverkat i både Tipsextra och På spåret. Bland annat.
- Vid ett tillfälle, 1986, tröttnade jag på alla möten och långa korridorer och gick upp till Sten Priwin och sa upp mig. Tre-fyra veckor senare ringde han och bad att jag skulle komma tillbaka, berättar Oldsberg.
- Då fick jag ett eget bord, med inkopplad telefon och allt, mitt i kafeterian! Det var helt perfekt, jag kunde sitta och boka gäster som bara råkade gå förbi. Det är med stor sorg i hjärtat jag tänker på flytten.

Det är inte helt bestämt vad som sedan ska hända med huset. Kanske byggs bostäder, eller så bevaras huset . Eller så sprängs det.
- Ja, vi har ju haft en knapp, som påminnelse om hur det var under det kalla kriget, i studion hela säsongen. Något kommer att hända ... säger Carin Hjulström.
- Jag har inte riktigt hunnit tänka på att vi ska flytta. Men jag har jobbat här i 12 år - och var med i radions julkalender redan som liten. Då minns jag att det kändes som ett hus byggt för drömmar första gången jag såg det.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.