Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Flotten | Hemmet, Sandlådan 2014

Uppdateringen av Göteborgstrilogin blir minnesteater och skuggor ur det förflutna skriver GP:s recensent Tomas Forser.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Scenkonst

Scenkonst

Med: Carina Boberg, Eric Ericson, Fredrik Evers, Sven-Åke Gustavsson, Henric Holmberg, Mia Höglund-Melin, Carina M Johansson, Lisa Lindgren, David Rangborg, Kjell Wilhelmsen, Disa Östrand

Flotten, Hemmet, Sandlådan 2014

Regi: Mattias Andersson

av Mattias Andersson, KentAndersson och Bengt Bratt

Musik/ljuddesign: Anna Sóley Tryggvadóttir

Scenografi: Ulla Kassius

Spelas t o m 11/10

Där sitter jag på premiären strax intill Lennart Hjulström, några rader framför ser jag Måns Westfelt och bakom honom Mats Johansson. Några ur ensemblen från den tiden sitter på parketten. Men också en del av oss som var publik den gången är tillbaka nu 47 år senare. Då var det urpremiär på Flotten, Kent Anderssons epokgörande gruppteaterprojekt. Den följdes samma år av Hemmet och året därpå, 1968, av Sandlådan. I de uppsättningarna var Bengt Bratt medförfattare till Kent. I programbladet finns en fin och litet ömtålig erinran av Bratt om hur det var när samtidsdiagnosen skulle ställas av dogmatisk expertis under strömkantringarnas röda år. Hur den rätta analysen borde se ut.

Det krävdes gott humör och stor självtillit för att ett ungt gäng skådespelare den gången skulle kunna komma med något mer än det som stod på plakaten och ge fantasin spelrum. Det lyckades på Göteborgs stadsteater och det hade avgörande betydelse för svensk teater och inte bara för Göteborg teaterpublik.

Så gick tankar och associationer innan spelet på nytt skulle börja, det som fått namnet Flotten, Hemmet, Sandlådan 2014 och där programbladet anger Mattias Andersson jämte Kent Andersson och Bengt Bratt som upphovsman.

Det är minnesteater som Stadsteatern presenterar med denna uppsättning. Litet inåtvänd och självupptagen men inte sentimental. Men framför allt som en oroväckande dubbelexponering av det som då var framtidstro. Nu är det superval utan visioner och medialisering utan avbrott av en politik som sitter fast i de globala strukturernas nätverk.

I föreställningen ser vi bitar av de televiserade uppsättningarna av Flotten och Hemmet. Men där möter vi också klipp ur Carin Mannheimers dokumentär "En pjäs blir till" från 1967 och gjord under arbetet med Hemmet. De inslagen blir en referenspunkt för den här iscensättningen. Om hur det var och hur det blev. All entusiasm, kollektiv optimism och delad tro på betydelsen av det man gjorde. Där var triumf i leendena och ögonen den gången. De hade mera hår, starkare kroppar, övertygande ord och självsäkra blickar. Ja, jösses pojkar och flickor!

De retrospektiva inslagen i uppsättningen med sina videoinspel från då är en sträng fond för den nya trilogin som ihop med paus inte räknar mer än 2 timmar och 10 min.

Om Mattias Anderssons uppsättningar brukar det bara finnas gott att säga. Den här gången är jag med om en teaterföreställning som indirekt berättar om en litet vilsen teaterkonst i håglös tid. Greppet med i spelet infogade samtidsintervjuer ger nu inte mer än vad vi redan vet. Den nya ensemblen är också här formerad på vackert sätt på den stora öppna scenen. De sitter på stolar som på en kollationering med drag av rannsakning. De vänder och vrider på sin mentala belägenhet och låter livet med sina förhoppningar och sitt saldo gå på repris inför oss som delar "tillståndet".

Det är sorgligt, av och till litet roligt men påtagligt kraftlöst.

Annorlunda då när det begav sig. Den känslan har jag aldrig haft förut, säger en av spelarna lyckligt när det är tal om premiären 1967.

Där finns en tydlig överlämning i uppsättningen. Den ställer frågor till oss: Vad blev det av det hela, kom flotten fram, vågar vi se världen, vad tänkte du då, vad säger de dina nu?

Gott så men det är svaga skuggor av urbilderna som vi ser. Och den röda bollen från den gången kastas utan kraft fram och tillbaka i slutscenen.

Hur det kändes efteråt? Litet snopet.