Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/5

Flera imponerande verk på Fixfabriken

I år är ställer HDK:s masterstudenter ut i Fixfabriken i Majorna. Boel Ulfsdotter ser en ganska ojämn utställning med flera lysande höjdpunkter.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Design

HDK:s examensutställning
Fixfabriken
Lantvärnsgatan 4
t o m 4 juni

HDK:s masterstudenter i konsthantverk, och tillämpad konst och formgivning ställer ut sina examensverk i dagarna. Det innebär att de nu har avslutat en fördjupningsnivå som ställer betydligt högre krav på teoretisk förankring och materialhantering, samt, inte minst, den projektidé som skall förverkligas, jämfört med kandidatnivån. Detta ställer naturligtvis stora krav på att studenten har en tydlig färdriktning även i praktiken och når det uppställda målet. Vissa utställda verk ger vid handen att så kanske inte riktigt har skett och speciellt inte när verken förblir så materialnära att de kan misstas för ett kandidatarbete, eller ett exempel på fri konst. De korta teoretiska texter som presenteras i anslutning till verken avspeglas heller inte alltid i det fysiska verket.

Att tänka utanför lådan

Detta hindrar inte att ett flertal verk är så mycket bättre och jag imponeras djupt av exempelvis Ying-yu Weis omläsning av den kinesiska Ming-stolen, inte bara utifrån det uppnådda, inkluderande resultatet, utan därför att östasiatiska konsthantverkstraditioner generellt sett är så strängt form- och materialbundna. Att tänka utanför lådan utifrån en sådan kulturell förhistoria är därför extra krävande, inte minst i beaktande av de avvägningar man då behöver göra. Wei har till exempel valt att behålla den traditionella fogningstekniken, samtidigt som färgvalet är helt nytt. 

Likaså imponeras jag av Klara Bothéns standar där tygvepornas innehåll består av korsstygnssignaturer som har förstorats upp bortom igenkännlighet. Nu utgör de istället mystiska men dekorativa koder som enbart känns igen av de invigda men trots det får en dekorativ verkan även för oss andra. 

Ljusa, glittriga, glansiga textiler

Bland masterstudenterna i konsthantverk lägger jag speciellt märke till Ellen Dynebrinks muralliknande applikation av en ung flicka som tittar på sig själv i mobilen, eller kanske tar en selfie. Upprinnelsen är en motläsning av den manliga blicken till fördel för ett kvinnligt perspektiv på ”njutning som strategi och metod”, som hon skriver. Hennes val av ljusa, glittriga, glansiga textiler understryker denna idé på ett både välfunnet och provocerande sätt som gör att man blir nyfiken på verket.

Här finns också Dominika Kemiläs djupt andliga verk Transporto som tack vare en perfekt iscensättning känns både ödesmättat och angeläget. Kemilä lägger sig visserligen väldigt nära den fria konsten med sitt installationsliknande verk, men utförandet av de tre farkosterna gör att åtskillnaden ändå upprätthålls. Deras känslomättade uttryck av intensiv sorg och svåra umbäranden är ovanligt inom konsthantverk idag och gör därför ett stort intryck på mig. 

Sofistikerade hängen i tunna halsband

Slutligen tänkte jag också nämna Wan-Ying Lins verk Bortom det synliga, som består av handflatsstora objekt i ojämna former, knottrigt material och lysande färger. De kan antingen uppfattas som enstaka konstobjekt, men fungerar även som sofistikerade hängen i tunna halsband. De kommer inte helt till sin rätt förrän man har vidrört dem, vägt dem i handen, eller – ibland – lyssnat till dem. Det sköna kan ha så många andra uttryck än de vi uppfattar med ögat, menar Lin och hennes idéer kring detta tydliggörs helt i dessa taktila objekt.