Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Flannery O’Connor | En bra karl är svår att finna

Flannery O’Connor skildrar den amerikanska söderns vita befolkning i litterärt storslagen buskis. Ett otvivelaktigt geni, skriver Carl Erland Andersson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Novellsamling

Novellsamling

Flannery O’Connor

En bra karl är svår att finna

Översättning: Ida Jonsson

Bakhåll

Southern noir, eller southern gothic, så brukar man etikettera Flannery O’Connors litterära värld; hon dog bara 39 år gammal och lämnade efter sig två romaner och två novellsamlingar, och skulle jag utse världens tio bästa noveller vore hennes En bra karl är svår att finna – titelberättelsen på det nyöversatta urval som Bakhåll nu ger ut – placerad på första, möjligen andra plats. Där leder en farmor genom sitt pedantiska och religiösa pladder hela sin familj plus sig själv i döden. Mördaren konstaterar efteråt att farmodern var en bra kvinna, det var bara det att hon behövde någon som sköt henne varenda minut av hennes liv.

Det är svart humor, skriven av en brinnande katolik som dock avskydde vad hon kallade ”from smörja”. Världen ska inte gestaltas kristet, utan som den är; den religiösa nåden ska enbart anas som en vindfläkt, som flodens rörelse. Flannery O’Connors personer är excentriska bortom populära moderna bokstavsbeteckningar och humorn är inte sockret som mildrar anrättningen, utan dess mest bittra smak. Roligt är det, och patetiskt, ibland ohyggligt.

Det är den amerikanska söderns vita befolkning i litterärt storslagen buskis. Gifter sig en luffare med vad som kallas en efterbliven flicka, är det bara för att komma åt den rishög till bil flickans mor inte fått igång. Mer bra karl var inte han heller.

Och när rasisten mr Heard motvilligt åker till Atlanta med sin förvirrade dotterson går de naturligtvis genast vilse i de svartas kvarter i en fumlig slapstick utan like – den novellen tas i USA fortfarande bort från litteraturlistor i skolor och på universitet. Men dess ”budskap” är inte alls rasistiskt; där­emot är det gestaltade så.

Flannery O’Connor var ett otvivelaktigt geni, och jämförd med hennes berättelser verkar annan novellkonst mest koketta övningar.