Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Texten har ett våldsamt tempo.

Fiston Mwanza Mujila | Tram 83

I baren Tram 83 i ett anonymt land i Centralafrika samlas lycksökare, prostituerade, rebeller och profitörer. Monika Tunbäck-Hanson läser Fiston Mwanza Mujilas hyllade debutroman, stigen rätt ut ur Kongos blodiga historia.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ROMAN

Tram 83 Översättning Elin Svahn

Rámus

Gullefjun kallas flickor, tolv till femton år gamla, som prostituerar sig i gruvgångarna. Kex, är knappt tonåriga pojkar, som arbetar som män inom utvinning, transport och vid grustvätten för att isolera diamantkristaller.

De bor i Stad-Landet, en anonym plats någonstans i Centrala Afrika och där finns en halvt sönderskjuten, förfallen järnvägsstation, en gruva och en berömd restaurangbar där alla flockas: gruvarbetare, prostituerade, strejkande studenter, turister, rebeller, soldater, profitörer, korrupta makthavare, den skrivkrampande författaren Lucien, hans vän skurken Requiem, samt en förläggare, som lovar att ge ut Luciens teatersaga om han reducerar antalet personer.

Baren heter Tram 83, precis som Fiston Mwanza Mujilas flerfaldigt belönade debutroman, översatt till svenska - vilken utmaning var inte det - av Elin Svahn.

Mujila, poet, dramatiker, föddes 1981 i Lubumbashi Kongo och bor i dag i Graz Österrike. Han tillhör den nya afrikanska generationen författare som inte skriver i den realistiska, socialt orienterade genren som utmärkte till exempel en Sembène Ousmane.

Det betyder inte att han släpper Afrika ur sikte. Nej, Tram 83 är stigen rätt ut ur Kongos blodiga historia, från kolonialtidens förtryck och utsugning till inbördeskrigens förödande härjningar.

I en intervju på nätet med Mujila läser jag och får en nyckel:

Stad – Landet är varken en stad eller en stat. När en stat upphör att existera blir din kropp din egen stat, den enda stat du har. Flickorna i Tram 83 vet det.

I baren Tram 83 handlar det mesta om sprit, sex, kön och pengar – baren som ett vattenhål i ett sönderslitet land, där först kolonialherrarna, sen giriga, maktfullkomliga diktatorer länsat gruvorna och där krigsherrar våldtagit och mördat kvinnor, män och barn.

Baren, en plats att dränka sina minnen i. Glömma misären. Leva i stundens rus. En afrikansk bar i en alltmer globaliserad värld.

I ett myller av infall och sidospår finns huvudpersonerna, vars berättelser infiltrerar texten från bokens början till dess slut. Samtal som kan handla om skrivande, om (mar)drömmar och om de minnenas märken som vars och en förflutna lämnat i kroppen och som präglat deras liv.

Texten har ett våldsamt tempo, ibland utan punkt, utan kommatecken bara en flod av ord.

Här och där återkommande fraser utan svar: Vad är klockan? Text som variation på ett musikaliskt tema. Text som improvisation, som repetition, likt saxofonen i den jazzmusik som fyller baren.

Jazzen, musiken har del i skrivandet, har han Mujila sagt, och är integrerad precis som jazzen i Henning Mankells Driving Miles på Stadsteatern.

Säkert finns här koder hemliga för mig, men texten förmår ändå övertygande förmedla både det förflutna och vibrationen av nuets sjudande, hektiska liv, där varje stund kan vara den sista.