Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

– Film är outnyttjat som medium. I bland kan jag tycka att man inte leker tillräckligt, säger regissören Mia Engberg.

Filmregissören: Vi drunknar i rörliga bilder

Efter Guldbaggebelönade "Belleville baby" är Mia Engberg tillbaka med den fristående uppföljaren "Lucky one". En film som rör sig i gränslandet mellan fiktion, dokumentär och "kanske poesi", enligt regissören själv.

En bild av Vincent dök upp i Mia Engbergs huvud. Vincent, den unga kärleken från Paris som hon berättade om i "Belleville baby" för drygt sex år sedan, hade precis kommit hem efter en natts arbete för maffian i Paris. Det var morgon, och nu stod han där, hemma, med en blodig hammare i en påse. Han skulle göra frukost åt sin dotter.

- Jag brukar få olika bilder i mitt huvud, men ofta trycker jag bort dem för jag vet hur jobbigt det är att göra en långfilm, säger Mia Engberg och skrattar.

- Men den här bilden intresserade mig, tanken på hur så många olika saker kan rymmas i en och samma människa.

Skrattspegel av samhället

I "Lucky one", som har biopremiär 15 mars, arbetar Vincent långa nätter i Paris undre värld. Han säljer våld och beskydd, ägnar större delen av nätterna åt att köra runt kvinnor som prostituerar sig i staden. Det försöker han balansera med ansvaret som han har för sin tonårsdotter Adina.

Mia Engberg berättar att filmen handlar om en gangster och hans dotter, men att den också kan handla om oss själva.

- Maffian som Vincent jobbar i, en patriarkal och kapitalistisk struktur, är en sorts skrattspegel av vårt samhälle. Vi lever ju i en ganska våldsam värld, hur ska vi kunna förena det och samtidigt känna kärlek till oss själva?

"Visuell tystnad"

Med "Lucky one" söker hon utmana publiken. Mia Engberg vill ge betraktaren "friheten att aktivera sina egna sinnen". Ljudet är konstant påtagligt – regnet som slår mot Vincents bilruta om natten, staden Paris som i det närmaste knakar av ljud och oljud, rösterna på franska, sicilianska, ryska. Påtagligt är också det som man inte får se. Vid flera tillfällen är filmen helt svart.

- Jag kallar min estetik för "visuell tystnad". Jag är intresserad av vad som händer mellan duken och publiken, att man inte bara ska sitta som passiv åskådare. Jag tänker på "Lucky one" lite som en bok. Vissa saker får man se på skärmen, andra saker får man bilda sig en egen uppfattning om.

Att inte kunna se allting kan göra människor gott, tror hon.

Vill inspirera

- Samtiden drunknar i rörliga bilder. Jag tror att människor längtar efter vila och en ny sorts uttryck.

Engberg hoppas med "Lucky one" kunna inspirera andra filmmakare, som precis som hon vill lämna den vedertagna mallen för vad film kan vara.

- Jag hoppas också att så många som möjligt kommer att se filmen, och framför allt att de lyssnar på ljudet. Om de ska kolla hemma på datorn så måste de använda hörlurar, skriv det!