Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Rob Brydon och Steve Coogan reser genom Spanien och diskuterar Cervantes. Vännernas obekväma fotografering utklädda till Sancho Panza och Don Quijote hör till en av höjdpunkterna. Pressbild.

Filmrecension: The trip to Spain

Den tredje gastronomiska semestern i lantlig miljö kommer med tillhörande penismätande, James Bond-imitationer och dålig stämning. "The trip to Spain" lever upp till alla förväntningar utan att bjuda på överraskningar.

Varför laga något som inte är trasigt? Skådespelarna Steve Coogan och Rob Brydon spelar åter igen fiktiva versioner av sina självupptagna jag på en foodie-roadtrip.

Efter att ha avverkat den engelska och italienska landsbygden reser de två vännerna genom Spanien för att recensera restauranger åt New York Times. De kan som bekant inget om mat utan sitter mest och kukmäter karriärer och flexar sina förmågor att imitera Michael Caine, Marlon Brando och Roger Moore. Vännerna reser i Cervantes fotspår och deras obekväma fotografering utklädda till Sancho Panza och Don Quijote hör också till en av höjdpunkterna.

Den här tredje akten bryter ingen ny mark men fansen får exakt vad de önskar sig. Brydon och Coogans gemensamma medelålderskris är också roligare än sist. Coogan och Brydon har exempelvis ett samtal om attraktionskraft och liknar sig själva med att vara en mogen frukt redo att plockas från trädet, men bara precis innan man fastnar på kvisten och ruttnar. Diskussionen bjuder på precis den blandning av melankoli och distanserad humor vi förväntar oss.

Spanienresan är också tänkt att inspirera Coogan till en bok om sin ungdom, och han koketterar med en tidigare resa han gjorde som 18-åring, då han gick igenom ett sexuellt uppvaknande tillsammans med en 20 år äldre kvinna. Han väger upp detta genom att hårdragga på yngre servicepersonal hela resan. Bland annat genom ickesubtila referenser till sin Oscarsnominering för "Philomena".

50 är livets höjdpunkt, säger Coogan. Men åldern tar även ut sin rätt när han får veta att någon kallat in en ny och hipp manusförfattare för att komplettera hans egenförfattade filmmanus. "Up and coming? I've up and comed!" klagar han för sin agent.

"The Trip"-seriens stillsamma storhet ligger ofta i att ringa in livets förnedrande moment, som när ungdomens naiva skimmer försvunnit men pondusen som förknippas med medelåldern och karriärens framgång uteblir.

Som när duon träffar en gatumusikant som tipsar om perfekta resmål för deras kultur och matodyssé. Istället för att visa tacksamhet blir Coogan så förnärmad att han springer i väg till hotellet. "Han tycker inte om att bli tillsagd saker han tror att han vet", förklarar Brydon.