Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Hugh Jackman spelar den jagade presidentkandidaten Gary Hart i "The front runner". Pressbild.

Filmrecension: The front runner

Demokraten Gary Hart blir påkommen med otrohet mitt under sin presidentvalskampanj. Och förväntar sig att det snart ska blåsa över. Den sanna historien om mannen som kunde ha blivit president känns antik – på ett bra sätt.

1988, det är väl inte så hemskt länge sedan? Jo, det är det. Ronald Reagan var president i USA och även om det faktumet i sig gifte ihop showbiz och politik tillhörde det ändå praxis att reportrar i gammal god Kennedy-anda tittade bort när politiker hade otrohetsaffärer.

Politik handlade ju om siffror och visioner. Skvaller var något annat.

Eller? När den demokratiske gullgossen Gary Hart (skarpt intellekt, läser Tolstoj och har en vinnande frisyr) ser ut att ha en seriös chans att bli presidentkandidat inför valet förändras något. Hans kvinnoaffärer, som det tidigare just skvallrats om på tidningsredaktioner, blir plötsligt förstasidesnyheter. Häpen och förbannad tittar han på när hans liv löper amok, och absolut sist på bollen inser han att hans karriär står på spel.

"The front runner" bygger på den sanna historien om Gary Harts öde och skildrar exakt hur mycket åt skogen det kan gå på bara tre veckor.

Regissören Jason Reitman fick sitt genombrott med indiesensationen "Juno" (2007) och har sedan följt upp med filmer som "Up in the air" (2009) med George Clooney och "Young adult" (2011) med Charlize Theron. Gemensamt för dem är en njutbar lågmäldhet, bra skådespeleri, moraliska spörsmål och en samhällskritisk kärna med en gnutta svartsinnad humor.

Den här filmen har också de här dragen men bygget är mer storslaget och börjar i ett slags makroperspektiv för att sedan smalna av. Är en politikers privatliv av allmänintresse? Egentligen? Är det verkligen rätt av reportrarna att dreva? Hur hade världen sett ut om den här killen hade vunnit valet i stället för George Bush?

Eller ska vi vara glada för klivet in i en tid då det blivit svårare att predika en sak och sedan göra tvärtom i skymundan? Reitman bollar runt med perspektiven och det är spännande att hänga med.

Den största frågan är väl emellertid varför Reitman och övriga inblandande filmskapare har valt att berätta just den här historien just nu?

Gissningsvis är detta en i raden av filmer (snart kommer Adam McKays "Vice" om George W Bush) som försöker bearbeta traumat med den nuvarande presidenten, genom att på ett smart och underhållande sätt göra filmarkeologiska utgrävningar för att undersöka hur sjutton vi hamnade där vi är i dag.