Filmrecension: Sicario 2 – Soldado

En mataffär i Kansas City sprängs i luften av islamistiska självmordbombare. Tydligen har de fått hjälp av somaliska pirater och kommit in i USA via Mexikos gräns, där människor har blivit en mer lönsam handelsvara än kokain. USA:s icke-namngivne president svarar med att terrorklassa Mexikos karteller. Det ger regeringens mänsklige pitbull Matt Graver (Josh Brolin) obegränsade resurser till smutsiga militära insatser i gränskriget.

Graver rekryterar återigen lönnmördaren Alejandro (Benicio Del Toro) och ger honom fria tyglar. Planen är att kidnappa en kartellboss dotter, lägga skulden på en rivaliserande kartell och starta ett krig mellan gängen. USA ska sedan utnyttja kaoset för att göra egna framryckningar.

Drogkrigets korrumperande effekter skildrades mardrömslikt i "Sicario" (2015) och en uppföljare verkade redan då överflödig. Det blir särskilt svårt att toppa den ikoniska scenen med bilkortegen genom Juarez, då suggestivt tonsatt av den isländske kompositören Johann Johannsson som tragiskt nog avlidit sedan dess.

I första filmen var Emily Blunts FBI-agent Kate lika viktig som Jodie Fosters Clarice i Jonathan Demmes "När lammen tystnar" (1995). En kvinna i en professionell värld befolkad av våldsamma män. "Soldado", som är regisserad av "Gomorra"-seriens Stefano Sollima, är tyvärr mer av grabbarnas film.

Den får också premiär i en tid när USA:s gränskontroll frihetsberövar barn och skiljer dem från sina föräldrar. Filmens sätt att spela på mediala rädslor för "ett hot utanför gränsen" ger en viss spekulativ eftersmak. Samtidigt fortsätter filmen att visa att kriget utkämpas utan några hjältar, där blodiga tragedier används i ett cyniskt politiskt spel.

Helhetsupplevelsen räddas av det konstant krypande obehaget och de explosiva actionscenerna. En biljakt med Black Hawk-helikoptrar gör att man förlåter mycket.

Kristoffer Viita

TT-TT Spektra