Filmrecension: Shoplifters

Hirokazu Kore-eda brukar kallas för Japans Ken Loach. Med socialt patos och ett lågmält perspektiv brukar han mestadels skildra på olika sätt utmanade familjerelationer.

Frågan är om han inte har nått höjdpunkten i sin karriär med "Shoplifters". Den produktive regissören, som senast i våras var aktuell på svenska biografer med den inte lika imponerande "Tredje mordet", tilldelades Guldpalmen i Cannes i maj för den här filmen, som ställer frågan om vad en familj är, och kanske borde vara. Både i det lilla, privata perspektivet men också i det stora, samhälleliga.

I en snygg inledande scen i en mataffär får vi möta far och son i en familj som överlever tack vare gamla farmors pension samt småkriminell verksamhet. Som i affären, då de på ett uppenbart inövat sätt snattar sina förnödenheter.

I ett litet "hus", mer ett slags skjul, bor även mamman och en dotter i 20-årsåldern, som jobbar i ett peep show-fönster för att bidra till inkomsterna. En dag råkar pappan och sonen på en frusen femårig flicka på gatan. Hon är hungrig, har blivit misshandlad och verkar nöjd med att stanna hos den fattiga men ändå varma och hjärtliga familjen.

Snart verkar den initiala ambitionen att återlämna flickan till sina föräldrar vara som bortblåst, i stället klipper de resolut av henne håret och snattar lite nya kläder till henne. I en underbar nyckelscen (förstår man inte minst i efterhand) upplever familjen en dag på stranden, där de tillåter sig att vara avslappnat lyckliga och glömma sina bekymmer för en stund.

Men bara för en stund. För ur den humoristiska stämning som föds i den välkoreograferade snattardansen i matbutiken växer något betydligt mörkare fram. Ledtrådarna kommer egentligen ganska tidigt, med små skevheter här och där signalerar Kore-eda på ett intelligent sätt att något större är på gång här, och när han till slut slår till ordentligt blir "Shoplifters" ett gripande drama, både omtumlande och svårglömligt.

Miranda Sigander

TT-TT Spektra