Filmrecension: Oväntat hoppfull limbotillvaro

Hamada är en benämning på en ökenmark som är kal och stenig och till största delen utan sand. Det betyder också "tomhet" och "livlöshet".

Så inleds filmen "Hamada", som utspelas i just en stenig bit ökenland, onekligen en dyster plats full av just ingenting. Flyktinglägret ligger i Algeriet men är sedan decennier bebott av det sahrawiska folket, som kommer från det av Marocko ockuperade Västsahara.

Den politiska bakgrunden spelar dock en mindre roll i historien – känner man ett behov av tydligt förklarande fakta letar man i fel film helt enkelt – som zoomar in på främst två av invånarna.

För helt livlöst är det förstås inte, trots det faktiska och tragiska limbo som råder. Det finns en vardag, ingen direkt nöd råder, det finns mat, bilar, mobiler och en del institutioner som sjukvård, bibliotek och skolor. Men känslan av meningslöshet är ett ständigt hot, vad är liksom poängen med utveckling när framtiden är så oviss?

Den stora stjärnan är Zaraa, som med en enorm envishet försöker lära sig att köra bil och hitta ett jobb. Hon har faktumet att hon är kvinna emot sig men hon längtar efter frihet och ger inte upp. Hennes kompis Sidahmed brottas med frågan om att lämna lägret och försöka få visum till den gamla kolonialmakten Spanien. Pressen på de unga männen att åka iväg för att tjäna pengar och försörja familjerna där hemma är stor. När han får avslag på sitt visum triggas han ännu mer. Närstan omärkligt tycks regissören Eloy Dominguez Serén (som är spansk men bosatt i Sverige) ha placerat sin kamera mitt i deras vardag och resultatet känns unikt, befriande avslappnat och oväntat humoristiskt.

Beståndsdelarna "flyktingläger", "olöslig politisk konflikt" och "papperslösa immigranter" låter kanske inte som någon humorfest, men tonen i "Hamada" är lättsam, även om allvaret lurar i ögonvrån. Tack vare snyggt foto och precis klippning skapas en dynamisk historia med ett slut som till och med kan kallas försiktigt hoppfullt.

Miranda Sigander

TT-TT Spektra