Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Lila (Sara Forestier) och Mo (Redouanne Harjane) träffas av en slump i en udda men ändå tidlös kärlekshistoria i "M". Pressbild.

Filmrecension: M

Med en spännande fräschör tar sig franska regi- och skådisstjärnskottet Sara Forestier an ett tidlöst ämne: Kärleken som helande kraft för trasiga små själar.

Lila kämpar med att ta sin studentexamen, vilket i Frankrike bland annat medför ett muntligt framförande framför en extern examinator. Lila lever under enkla förhållanden men hon är en begåvad student. Hennes största problem är att hon lider av en enormt handikappande stamning. I riktigt stressade situationer kan hon knappt få fram ett ljud. Hon blir hånad av sina klasskamrater, tar huvudansvaret för sin lillasyster och är ganska ensam. Tills hon en dag, av en slump, möter den äldre Mo som lever på illegala bilkapplöpningar.

Kärlek vid första ögonkastet händer kanske bara på film men det är nyttigt att lägga undan sin inre cyniker ibland och bara flyta med i den initialt åh-så-härliga händelseutvecklingen i "M" (som alltså inte har något att göra med Fritz Lang-filmen från 1931 med samma namn).

Mo visar sig nämligen vara precis det hon behöver; han är lugn, hänsynsfull och ser vem hon är, trots hennes stamning. Parets starka förälskelse bidrar till att den där studentexamen, ja hela livet, ser ljusare ut. Men Mo har (såklart) sin egen uppsättning dysfunktioner och faktumet att han inte kan läsa är så skamfyllt för honom att det riskerar att stjälpa allting det egentligen omaka paret så mödosamt bygger upp.

Sara Forestier spelade som tonåring i en av Abdellatif Kechiches ("Blå är den varmaste färgen") filmer och det känns som att hon i sin långfilmsdebut som regissör har hämtat inspiration från hans naturalistiska stil.

Det finns ingenting förskönande över Lila och hennes tillvaro, håret är otvättat och lillasysterns mjölktand rycks ut så att blodet skvätter. Ändå lyckas Forestier få till vackra scener där hon och Redouanne Harjane tävlar om vem som har starkast lyskraft.

Om paret kommer att leva lyckliga i alla sina dagar känns oklart men Forestier lyckas verkligen skapa en levande, engagerande historia som berättar mycket fint om hur äkta kärlek kan hjälpa till vid stora, svåra inre strider.