Den amerikanske författaren Philip Roth är ständigt Nobelpristippad, men hans intrikata romaner anses synnerligen svårfilmade. De få filmatiseringar som har gjorts har ignorerats av publiken och sågats av kritikerna.
Ändå fortsätter filmare att försöka. Inom de närmaste månaderna kommer två påkostade Roth-tolkningar till bioduken: ”Indignation” av James Schamus och ”American pastoral” av Ewan McGregor. Båda är rutinerade Hollywoodrävar (McGregor som skådespelare och Schamus som manusförfattare och producent) som har valt Roth till sina respektive regidebuter.
Först ut är James Schamus (McGregors film får premiär i januari), med berättelsen om den begåvade Marcus Messner, en judisk arbetarkille från New Jersey som kommer in på ett konservativt college i Ohio. Året är 1951 och för unga män som inte studerar väntar Koreakriget. Dessutom längtar Marcus bort från sin pappa, som kväver honom med sin alltmer patologiska oro.
Men trots att Marcus är inställd på att plugga hårt och hålla låg profil hamnar han snart i trubbel. Han förälskar sig i en kursare, den komplicerade Olivia Hutton och hamnar på kollisionskurs med skolans hårdföre dekanus när han ville slippa delta i de obligatoriska andakterna (inte för att han är jude, utan för att han är ateist).
Och filmen fungerar faktiskt. Schamus fyller den med strålande skådespelarinsatser, från Logan Lermans undertryckta vrede till Tracy Letts som spefullt arrogant antagonist. Deras verbala duell på dekanens murriga arbetsrum är filmens absoluta höjdpunkt – under de mer och mer ansträngda artigheterna framträder maktstrukturer, förtryck och diskriminering.
Universitetet med sina mörka träpaneler och studenter i prydliga slipovrar ger en fint klaustrofobisk känsla. Det enda som inte riktigt håller är porträttet av den trasiga Olivia. Hon är lite flyktigt skildrad, och man önskar att kvinnlig själssmärta kunde få uttryckas på något annat sätt än genom sexuell utlevelse. Men då kanske vi får vända oss till Roths rival om Nobelpriset: den lika svårfilmade Joyce Carol Oates.