Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Meg (Storm Reid) hamnar på nya planeter tillsammans med kompisen Calvin (Levi Miller) i "Ett veck i tiden". Pressbild.

Filmrecension: Ett veck i tiden

Det hade kunnat bli en hisnande "Interstellar" för kids. Men någonstans mellan Oprah Winfreys fantastiska ögonskugga och alla datoranimerade miljöer tappas själva äventyret bort.

En gudalik Oprah Winfrey lutar sig över den problemtyngda Meg och säger uppfodrande: Har du tänkt på att alla små val och skeenden i universum hittills har lett fram till att skapa just dig, precis som du är?

Där och då känns det som att varenda tweenie och nybakad finnig tonåring med svajande självkänsla borde tvångskommenderas till den här filmen. Vem behöver inte lite boost från Oprah?

Men även om man kommer ganska långt med att sätta på Oprah fantastiska peruker och glitterögonskugga så räcker det inte för att bära upp en hel film. I alla fall inte om man envisas med att kleta på ett tjockt lager smör över varenda replik och sedan hoppas på att de datoranimerade miljöerna ska göra jobbet. För trots att Ava DuVernay ("Selma") tar i från tårna blir den här filmatiseringen av Madeleine L'Engles äventyrsbok om resande genom dimensionerna i slutändan ganska platt.

Det hela handlar om Meg, vars pappa är försvunnen sedan fyra år. Han och mamman var en karismatisk forskarduo, precis på vippen att kunna bevisa en teori som för evigt förpassar rumstidens begränsningar till en historisk fotnot, när han försvann.

Meg hämtade sig aldrig från förlusten och är en självhatande ung tjej med taggarna ut. Hennes geniale lillebror Charles Wallace är den enda som förstår henne och han har något spännande på gång. När han introducerar Meg för de tre utomjordiska fruarna Vem (Mindy Kaling), Vadå (Reese Witherspoon) och Vilken (Oprah Winfrey) börjar tillvaron darra (bokstavligen) och vips är Meg, lillebror och kompisen Calvin utslängda i universum för att hitta pappan.

Den här extremt lovande premissen kraschlandar tyvärr snabbt i en tungt datoranimerad stillastående fortsättning. Det pratas och pratas om känslor och egenskaper som man borde ha och inte ha. Den ena fantasifull världen introduceras efter den andra men något handfast äventyr hinner aldrig ta fart innan grundproblemet, Megs såriga inre, är läkt igen. Det är synd för här finns i grunden ett starkt syskonband som nästan, bara nästan, får tillräckligt med syre för att växa och kännas på riktigt.