Filmrecension: Bergman – ett år, ett liv

Hur många dokumentärer och biografier om Bergman tål Sverige? Bergman skulle ha fyllt 100 den 14 juli i år och inför detta jubileum har retrospektiv, hyllningar och dissar gett en viss "måndag hela veckan"-känsla i kulturmedia. Jane Magnussons dokumentär är skönt nog nedhyvlad och paketerad i en tillgänglig form, även för oss icke-nördar. Den duckar inte för Bergmans osmickrande sidor utan visar hur han använde sin personliga svärta i konsten på ett sätt som blev revolutionerande för filmmediet.

Film blev Bergmans bikt och terapi och han lyckades delvis bota sin dödsångest genom att konfrontera den i "Det sjunde inseglet" (1957). Bergman skildrade även barndomstrauman genom rollpersoner som låg nära hans våldsamma pappa, tydligast i Jan Malmsjös portätt av prästen i "Fanny och Alexander" (1982). Det röriga kärlekslivet, där fruar och älskarinnor ibland fick trängas på samma filminspelning, avspeglades detaljerat i filmer och pjäser. "Fassbinder körde med amfetamin, kanske körde Bergman med sexualitet?" föreslår Suzanne Osten som förklaring till Bergmans galna produktivitet. Kärleken till arbetet lät Bergman negligera sina barn. Han lades in på sjukhus för stress, men skrev färdigt manus till "Smultronstället" (1957) från sjuksängen som den arbetsnarkoman han var.

Intressantast är kanske Bergmans motsägelser. Han hyllade Adolf Hitler i sin ungdom, men hans familj menar att hans flirt med nazismen var en efterhandskonstruktion för att "förfula" sin bakgrund.

"Bergman – ett år, ett liv" placerar varsamt Bergman i en samtidskontext. Han hade förmodligen inte nått samma inflytande idag, när manliga genier som använder sin makt för att ligga med yngre skådespelare inte är särskilt populära.

Jane Magnusson använder det superhektiska året 1957 som utgångspunkt för att berätta om Bergmans liv. Greppet blir lite poröst när anekdoterna svävar iväg, men det är inget problem för det gedigna helhetsintrycket.

Kristoffer Viita

TT-TT Spektra