Filmrecension: Avicii: True stories

Den unge Tim Bergling lyckas med det som många bara fantiserar om. Tack vare allt slit framför datorn – 10000 timmar minst – tar han hela världen med storm med superhitten "Levels" 2011.

Med hjälp av managern Arash "Ash" Pournouri förvandlas livet till en fest för Avicii och hela hans entourage av barndomskompisar och anställda.

"Avicii: True stories" berättar en klassisk story i tre delar om uppgång och uppgång, och ännu mer uppgång. Och till slut ett fall, som blir så smärtsamt att bevittna att man häpnar över att regissören Levan Tsikurishvilis kamera har funnits med för att så intimt, men aldrig kladdigt, bevittna hela processen under tre års tid.

För om Avicii lever ett drömliv med ständigt turnerande och festande så börjar Tim Bergling må ordentligt dåligt. Han brottas med scenskräck och panikångest och blir inlagd på sjukhus i Australien när bukspottskörteln blir inflammerad. Det enda man vill är att skaka om honom och skrika "det är inte värt det, sluta nu". Men likt värsta sortens duktiga flicka fortsätter han att spela och ge intervjuer fast han knappt kan hålla ögonen öppna.

Storyn om den självförbrännande konstnären har oftast ett olyckligt slut. Tack och lov lyckas Tim Bergling bryta med sin egen och andras destruktivitet innan det går alltför långt.

Vi får följa med när han formulerar sitt avskedsbrev till fansen om att han tänker sluta turnera 2016, vilket känns som en verkligt unik inblick i ett havererat superstjärneliv. En annan favorit är scenen när Tim Bergling upptäcker psykiatern och mystikern Carl Jung ("jävla king") och inser att han är en introvert människotyp.

Filmen om Avicii är givetvis ett måste för alla fans. Men även för oss andra blir det ett tankeväckande porträtt av en person som uppenbart inte har rätt konstitution för att leva det extrema liv han lever – men ändå gör det. Inre och yttre press på att leva upp till verkliga och inbillade förväntningar är ju inte något som enbart drabbar superstjärnor.

Miranda Sigander

TT-TT Spektra