I slutet av 90-talet stod många brittiska internatskolor vid ruinens brant – intresset bland barn och föräldrar var rekordlågt. Så kom böckerna om Harry Potter och plötsligt fick ordet elevhem ett magiskt skimmer. I dag utgörs en stor del av internatskoleeleverna av barn från andra länder, på jakt efter sin egen Harry Potter-upplevelse.
Det är tveksamt om "Alena" kommer att göra detsamma för svenska internatskolors dragningskraft. I filmatiseringen av Kim W Anderssons grafiska roman är internatet en plats full av grymma barn och handfallna vuxna, våld och utsatthet.
Alena (Amalia Holm) är som namnet antyder en ensam tonårsflicka, med svåra upplevelser i bagaget. Hon kommer till internatskolan Ekensberg för att börja om på nytt, men blir genast utsedd till hackkyckling av ärkemobbaren Filippa, spelad med sadistisk glöd av Molly Nutley. Men hon ska snart bli varse om att Alena har ännu mörkare krafter på sin sida.
"Alena" är en renodlad genrefilm – en raritet inom svensk film – och som sådan är den riktigt lyckad. De maffiga miljöerna (filmteamet måste ha ägnat veckor åt att bunkra höstlöv), skoluniformerna som balanserar på rätt sida fetischpartylooken, de kladdiga skräckinslagen – alltihop för tankarna till snygga amerikanska skolskräckisar som "Carrie" och "Jennifer's body".
Men det är också oundvikligt att det blir lite fånigt. Som att Alenas högsta dröm av någon outgrundlig anledning är att få en plats i skolans lacrosselag, och att Amalia Holm har fått bleka sina ögonbryn för att ge Alena den rätta skräcklooken. Filmens tänkta twist är dessutom pinsamt uppenbar bara någon halvtimme in i filmen.
Det finns också en ironi i att filmen har beskrivits som en mix av "Låt den rätte komma in" och "Fucking Åmål" – filmer som särskilt hyllats för sina okonstlade dialoger och naturalistiska skådespeleri. Det är två saker som "Alena" helt saknar. I stället bjuder den på ogenerad, högstiliserad skräckunderhållning med breda penseldrag. Och alla talar svenska.