Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Whiplash

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Whiplash

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Drama

Drama

Whiplash

Regi: Damien Chazelle

USA, 2014 (107 min)

Det sägs att John Lennon en gång som svar på frågan om huruvida Ringo Starr var den bästa trummisen i världen svarade ”Han är inte ens den bästa trummisen i The Beatles”. Nu råkar det tyvärr bara vara en vandringssägen, men den säger ändå något litet om trummisarnas ofta styvmoderliga behandling. Det finns exempelvis fler skämt om trummisar än till exempel basister, som ”Vad är det sista en trummis säger? – Hörni, vad tror ni om att testa en av mina låtar?” och ”Vad kallar man någon som gillar att hänga med musiker?” Svaret på den frågan kan ni säkert lista ut.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Inte mer än rätt då att Damien Chazelle lyfter fram denna stackars yrkesgrupp i en film som av Jason Reitman (producent den här gången) kallats ”Shine möter Full metal jacket”.

Och det är verkligen en hel del Sergeant Hartman över jazzläraren Fletcher vid fiktiva Shaffers musikkonservatorium i New York. JK Simmons är fenomenalt diabolisk i rollen, han är en manipulativ tidsinställd bomb som öser misogyna, homofobiska, rasistiska och allmänt förolämpande tirader över sina stackars elever medan de pulserande ådrorna zickzackar sig över hans blanka kranium. I synnerhet med unge trumtalangen Andrew (Miles Teller) i skottlinjen, även han mycket bra.

Vissa har sett Whiplash som en obehaglig hyllning till strävan efter perfektion, men då har man inte förstått någonting. Det här är snarare en studie i en fullblodspsykopats jakt på en ny Buddy Rich som alibi för sina groteska övergrepp.

Avslutningen får mig för övrigt att tänka på ytterligare ett trummisskämt: ”Vad har ett trumsolo gemensamt med en nysning? Du vet när det är på väg, men kan inte göra någonting för att stoppa det.”