Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ulrich Thomsen och Trine Dyrholm i Kollektivet.

Vinterberg luckrar upp den tajta kärnfamiljen

Recension: "Det blir en på hela taget välgjord historia som rymmer såväl lättsamma scener när lämpliga kandidater ska hittas, som djup sorg när tidens ideal krockar med huvudpersonernas känsloliv", skriver Emma Engström om Thomas Vinterbergs Kollektivet

Film

Dramakomedi
KOLLEKTIVET
Regi: Thomas Vinterberg
Med Trine Dyrholm, Ulrich Thomsen, Fares Fares och Lars Ranthe
Danmark, 2016 (111 min)
 

Det är 70-tal. När det borgerliga paret Erik och Anna, han arkitekt och hon nyhetsankare på tv, ärver en jättevilla utanför Köpenhamn reagerar de olika. Erik vill bo smått och vill sälja huset. Ju större hus desto längre kommer man från varandra, säger han inledningsvis. Anna hävdar att den som bor smått blir trång i tanken. Hon längtar efter att släppa in fler människor i sitt liv. Inte sexuellt, utan för att kunna andas friare. Så i enlighet med tidens anda och emot Eriks vilja startar de ett kollektiv.

Thomas Vinterberg: "Jag är varken präst eller politiker" 

Ofta är det just männen som lider mest när kollektivboende ska skildras på film. I Lukas Moodyssons Tillsammans blev Göran åsidosatt när hans flickvän ville ha ett öppet förhållande. I Kollektivet räcker det att Anna inte längre ägnar sin man Erik hundra procents uppmärksamhet för att han ska känna sig bortglömd.
Det är uppluckringen av den tajta kärnfamiljen vi ser i Thomas Vinterbergs roliga, berörande och oftast välfunna film. Han är nu ingen filmpoet. Inspiration och intuition är inte hans verktyg. Han är en begåvad hantverkare, som litar på sin tumstock och som vet var skruvarna ska drivas in för att det ska sitta. Somligt blir klumpigt men ändamålsenligt. Som den lille sjuke pojken som flyttar in. Det är en känsloskruv för mycket. Och Ulrich Thomsens Erik är mer än lovligt stelbent.

Vinterberg har alltid varit beroende av vilken manusförfattare han arbetar med för tillfället, vare sig det är Mogens Rukov som i Festen (1998), eller Tobias Lindholm som i Jakten (2012). Kollektivet - som från början är en pjäs av Rukov och Vinterberg och nu är anpassad för film av Lindholm – bär samtligas signum: kränkt manlighet samt den amerikanska filmtraditionens tillgängliga berättande.
Så det blir en på hela taget välgjord historia som rymmer såväl lättsamma scener när lämpliga kandidater ska hittas, som djup sorg när tidens ideal krockar med huvudpersonernas känsloliv. Den som predikar fri kärlek får inte visa att den känner sig övergiven när partnern väljer en annan. Och den som gör våld på sina känslor blir förr eller senare fylld av ångest, verkar filmskaparna mena. Och det är just denna kamp som pågår inom Anna, spelad av den alltid lika lysande Trine Dyrholm, som gör filmen till något mer än charmig 70-talsnostalgi och förströelse för stunden.

Och kanske kan man se Thomas Vinterbergs Kollektivet som en del i den uppgörelse som pågått i Danmark mellan de nu medelålders barnen och deras föräldrar som på 70-talet fnös åt borgerliga regler som trohet och barnuppfostran. Många barn kom i kläm och för dem framstår de frihetliga idealen snarare som förtryckande.
Det skulle kunna förklara varför filmen tar ställning mot kollektivboendet som form, det vill säga går på Eriks linje och förespråkar kärnfamiljen. Kollektivet förvandlas sakta från inkluderande till straffande. Någon måste offras: den som ville andas i kärnfamiljen.

 

Se också
Arvingarna – tv-serie med Trine Dyrholm (2014)
Christianias barn – dokumentär av Nille Westh (2015)
Tillsammans – Lukas Moodysson (2000)

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.