Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Victoria, en film full av ödesmättad realtidsvänskap.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Victoria

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Thriller

Thriller

Victoria

Regi: Sebastian Schipper

Tyskland, 2015 (138)

Med: Laia Costa, Frederick Lau, Franz Rogowski, Burak Yigit m fl

När filmen är slut är det Sturla Brandth Grøvlens namn som dyker upp före regissören Sebastian Schippers i eftertexterna. Och det är inte särskilt konstigt. Brandth Grøvlen är Victorias fotograf och den verkliga stjärnan under den nära två timmar och tjugo minuter långa tagning som utgör filmen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Inget trixande som i Hitchcocks Repet där man i själva verket använde sig av åtta tiominuterstagningar med klippen dolda i extrema närbilder eller i fjolårets Birdman av Alejandro González Iñárritu där man med teknisk hjälp gav illusionen av en enda lång tagning (trots att filmen utspelade sig under flera veckor). Ska man vara riktigt petig lyckades man inte hela vägen ens med Den ryska arken från 2002, ryssen Aleksandr Sokurovs entagningsprestation med 2 000 skådespelare och tre orkestrar men där allt ljud lades på i efterhand.

Med hjälp av sex regiassistenter, 150 statister och ett endast 12 sidor långt manus har den tidigare skådespelaren Schipper skapat en nästan oavbrutet laddad färd mellan 22 inspelningsplatser inom några begränsade Berlinkvarter.

Det börjar med vitt, pulserande stroboskopljus över dansgolvet på en källarklubb i stadsdelen Mitte där Victoria (Laia Costa), en spanjorska i tjugoårsåldern, bestämt sig för att bryta upp och bege sig då klockan hunnit bli efter fyra på morgonen. På vägen ut slår hon sig i slang med jämnårige Sonne (Frederick Lau) och hans anhang bestående av Boxer, Blinker och Fuss som bjuder med henne på efterfest samtidigt som de försöker bryta sig in i en bil.

Då Victoria inte talar tyska sker allt prat på bruten engelska (största delen av filmens dialog är improviserad) men trots det relativa gemytet i samtalstonen vill man som åskådare bara att Victoria hoppar upp på sin cykel, att hon ger sig av vidare hemåt eller vad hon nu än tänkt. Magkänslan säger att hon inte bör tacka ja till inviten. Men Victoria känner efter tre månader i staden fortfarande ingen och väljer att tacka ja till erbjudandet, särskilt Sonne har lyckats charma henne på de få minuter de hunnit umgås.

Alla fem hamnar på ett hustak med improviserat småprat under lite gräsrökande och när Victoria snart behöver ta sig till sitt kaféjobb följer Sonne med. Det som i samtalen mellan honom och Victoria emellanåt känts nästan Richard Linklaterskt förbyts när Boxer plötsligt bankar på fönstret till kaféet. Inom kort befinner vi oss i stället mitt i en heisthistoria där Victoria – utan större ansträngningar – övertalas att agera chaufför under ett bankrån samma morgon. Hetsigt, frenetiskt följer Brandth Grøvlens kamera nära inpå och att det vi ser fortfarande är samma obrutna skeende glömmer man emellanåt bort. Men inte för att historien i sig är särskilt nydanande och originell, ibland blir det även väl orealistiskt i vändningarna där saker och ting sker lite för tillrättalagt av hänsyn till utvecklingen. I stället är det energin och intensiteten hos Costa och Lau i en 138 minuter lång, ödesmättad realtidsvänskap som man främst drabbas av.

Titta också på

Repet (Alfred Hitchocock, 1948)

Den ryska arken (Aleksandr Sokurov, 2002)

Birdman (Alejandro González Iñárritu, 2014)