Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Martin Scorsese har efter 30 år filmatiserat Shûsaku Endôs roman. Liam Neeson gör huvudrollen. Bild: Paramount Pictures

Vackert och plågsamt i japanskt dis

Martin Scorsese har äntligen gjort film av sin favoritbok.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Film

DRAMA
tystnaden
Regi: Martin Scorsese
USA, 2016 (161 min)
 

Hundratusentals kristna förföljs och tvingas under dödlig tortyr avsvära sig sin tro i 1600-talets Japan där kristendomen bannlysts.
När de två portugisiska jesuitprästerna Sebastião Rodrigues och Francisco Garupe nås av ryktet att fader Cristóvão Ferreira avfallit och nu lever som buddist vägrar de tro att han verkligen övergivit Gud.

De beslutar att ge sig av till mörkrets hjärta för att leta upp och få hem Ferreira och med hjälp av Kichijiro, en smått gollumsk fiskare, tar de sig till den japanska byn Tomogi där byborna i hemlighet praktiserar sin kristna tro. De ser prästerna som sina efterlängtade välgörare, men de japanska inkvisitorerna (under ledning av Issey Ogatas illmarige Inoue) är allestädes närvarande och i sin jakt på misstänkta kristna korsfästs tre av byborna efter att dessa vägrat spotta på en jesusavbild.


De båda prästerna skiljs åt efter att ha flytt byn och vi följer därefter Rodrigues i sin alltmer tilltagande frustration över Guds kompakta tystnad inför dennes böner.


Martin Scorsese – som i unga år själv hade planer på att bli präst – har velat göra film av Shusaku Endos roman i nästan 30 år. Det har blivit en vacker och plågsam – men i sin sävlighet emellanåt tålamodsprövande – golgatavandring i ett fuktigt, disigt och gyttjigt japanskt landskap kring frågor om tro och tvivel. Går det att i varje stund hålla fast vid sina djupt rotade övertygelser och samtidigt agera moraliskt riktigt? Och över alltsammans en teodicévariant: Är en tyst Gud likafullt en älskande Gud? Är Gud kanske döv eller värre ändå…?