I Viktor Nordenskiölds något rapsodiska dokumentär dras vi rakt in i de utrikespolitiska händelsernas centrum. Under fyra år får vi följa Sveriges utrikesminister, Margot Wallström, på hennes dramatiska resor världen över. Vi ser henne som rookie på posten: entusiasmen vid utnämningen "Nu jäsingen ska vi sätta igång!" Hon riktigt frustar av förändringslusta. "Jag har en hel agenda om jag tänker sätta igång med!" Tidigt deklarerar hon - till världens häpnad, att hon är en feministisk utrikesminister. Det är också den aspekten som med eftertryck lyfts fram i filmen, där den svenska toppolitiker hinner bli gratulerad för sitt modiga förändringsarbete av såväl ukrainska Inna Sjevtjenko, ledare för den utagerande feministiska kvinnorörelsen Femen, som av den nigeriansk-amerikanska författaren Chimamanda Ngozi Adichie.
LÄS MER:Ett hyllningsporträtt av Gudrun Schyman
Fyra år senare senare har entusiasmen svalnat något men engagemanget förblir intakt, även om Margot Wallström inte kan dölja besvikelsen över Trump som ny president i Vita huset.
Allt hon hunnit med under sina fyra år vid makten blir påtagligt när vi följer henne i steget: diplomatiska kriser med Mellanöstern, mediedrev, en för Sverige väsentlig kampanj för återfå platsen i FN:s säkerhetsråd och hemlig medling mellan kärnvapenmakterna Nordkorea och USA.
Folkkär, älskad och avskydd
Hon är folkkär, älskad och avskydd, precis som Palme. Och hon är inte naiv kring säkerhetsriskerna, efter mordet på honom och Anna Lindh. Filmen fångar nära, men ändå respektfullt, hennes reaktion då medarbetarstaben meddelar att det riktats ett dödshot emot henne.
Hon pratar om utsattheten, men framstår framförallt som en rakryggad, tålmodig, envis och skicklig diplomat av internationell toppklass. Hennes förtjänster tycks närmast underskattade på hemmaplan. Drivkraften är att hitta globala lösningar med hjälp av fredliga förhandlingar. Priset är en ibland översvallande ensamhet - trots alla medarbetare och kollegor runtomkring. Ändå är det på henne det yttersta ansvaret vilar.
Redan dag 26 på posten som utrikesminister tillkännager Margit Wallström att Sverige erkänner staten Palestina. De kraftfulla internationella reaktionerna låter inte vänta på sig. Strax därpå inträffar terroristattentatet mot Charlie Hebdo. Wallström hastar från presskonferens till presskonferens, med journalister hack i häl.
LÄS MER: Recension Palme
Stressen utlöste giftstruma
Tempot är högt, dramatiken ute i världen varvas med vardag i plenisalen och strategisnack med medarbetarstaben på Utrikesdepartementet. I några få scener skymtar andra sidor av Margot Wallström: hon står barfota på badbryggan på Hammarö i Värmland och hämtar kraft. Hon sörjer sin lillasyster som just gått bort. Hon minns ett obehagligt Metoo-relaterat övergrepp i unga år.
Här kunde regissören ha dröjt lite, saktat ner.
All stress Wallström utsätts för i jobbet har också utlöst en elakartad sjukdom: giftstruma. Sköldkörteln fungerar inte längre som den ska. Sönerna och maken oroar sig. Men där stängs också dörren till det privata.
Utrikesministern blir ett följsamt, helt okritiskt porträtt i realtid av en färgstark, handlingskraftig kvinnlig politiker - bland världens många maktlystna män. Den slutar i ett frågetecken – för vad som händer härnäst i den svenska politiken vet just nu ingen.
Titta också på:
Gudrun – konsten att vara människa (Hampus Linder, 2018)
Palme ( Maud Nycander och Kristina Lindström, 2012)
Ebbe – The Movie: Mannen, Myten, Affären (Jane Magnusson och Karin af Klintberg, 2009)
