Utmanande idéer i Philip Roths självbiografi

Filmen undersöker på intressant vis titelns känslotillstånd: indignation.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

"Det är ändå du som väljer, så var noga med ditt val.

Det är ändå du som väljer vem du är."

Så sjunger Olle Ljungström i låten En apa som liknar dig. Ungefär samma slags tidlöst existentiella resonemang är också utgångspunkten för Indignation, den ständigt nobelpristippade författaren Philip Roths självbiografi. Kortromanen, som han skrev vid 75 års ålder och som nu har blivit en idémässigt utmanande, men stilmässigt mer konventionell, film i regi av indieveteranen James Schamus.

Filmen börjar och slutar på ett vårdhem där en åldrande kvinna, Olivia, fokuserar tapetens mönster med rosor i ett krus. Hennes minnen av en liknande blombukett för oss tillbaka till början av 1950-talet, i och kring ett mindre universitet i Ohio.

ANNONS

Där möter vi den grubblande Marcus (Logan Lerman), författarens alter ego, en begåvad och verbal arbetargrabb från New Jersey, som drömmer om att bli advokat. Som enda barnet i en judisk familj är han föräldrarnas ögonsten. Samtidigt känner han sig kvävd av sin fars omsorger. Medan hans vänner tar värvning, en efter en, slåss och stupar i Koreakriget, lämnar Marcus jobbet hos fadern i det lokala slakteriet och beträder i stället förväntansfullt universitetes grönare gräsmattor. Här ska han bli sin egen.

Han är flitig och studerar hårt. Men i universitetsbibliotekets läsesal rycks han ur sin koncentration vid anblicken av Miss Olivia Hutton (Sarah Gadon). Han drabbas häftigt och genomgripande av den sortens förälskelse som sätter allt på sin spets. Olivia är bländande intelligent, krävande, sexuellt frigjord och före sin tid – men också psykiskt instabil med ett självmordsförsök bakom sig. Marcus försöker stoiskt kväsa den brinnande passionen inombords, samtidigt som han håller på att gå under av längtan.

Filmen undersöker på intressant vis titelns känslotillstånd: indignation. Den upprördhet och förbittring som gärna följer i rebelliska, passionerade handlingars spår, och som inte alltid enbart är positiv. Marcus kämpar med sina motstridiga inre viljor. Driven av upproriskhet ifrågasätter han föräldrarnas auktoritet, den religion de praktiserar, det "normalstillstånd" som ofta ställs i kontrast till psykiatrisk sjukdom, lärosätets traditioner och inte minst, i ett antal särskilt starka scener, skolans rektor och hans retorik.

ANNONS
ANNONS