Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Skådespelarmässigt är det ytterst välspelat.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Under sanden

Det är maj 1945 och Wermacht har efter fem års ockupation lämnat efter sig två miljoner minor nedgrävda i den jylländska sanden, fler än på någon annan plats i det krigshärjade Europa.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Drama

Regi: Martin Zandvliet

Med: Roland Møller, Louis Hoffman, Mikkel Boe Følsgaard m fl

DANMARK 2015 (100 min)

För minröjning har danskarna tvångskommenderat unga tyska krigsfångar under ledning av den hårdföre och tyskhatande sergeanten Carl Rasmussen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

 

Med tanke på pojkarnas unga ålder (och att de är vid liv) kan de inte ha hunnit uppleva mycket av kriget vid fronten. I stället är det här deras krig börjar, krälandes i sanden med en pinne att känna efter tellerminor med, gräva upp och ytterst försiktigt desarmera dem. Med sex oskadliggjorda minor per timme utlovas de tiotal ynglingarna frihet efter tre månaders röjning.

 

Det finns ett antal situationer man ska akta sig för att hamna i om man råkar befinna sig i en film. Som att aldrig ropa ”Lars-Åke (eller annat valfritt namn), är det du?” när något mystiskt ljud hörs – det är nämligen garanterat aldrig Lars-Åke. Eller att under bombkrevader dela skyttegrav med en soldat som envisas med att visa ett tummat fotografi på sin familj och som pratar om hur fint det ska bli när de väl återses. Den soldaten kommer utan tvivel att få en granat i huvudet innan meningen är avslutad.

 

Och det finns ingen hejd på de unga tyskarnas framtidsprat samtidigt som de med

skakande händer gräver i sanden, vilket gör att man trycker sig mot stolsryggen i anspänning inför ännu en söndertrasad pojkkropp och kommer på sig själv med att inte lyssna på orden som sägs. Då är det på väg att tippa över mot det spekulativa där man bekvämt förlitar sig på chockverkan.

 

Skådespelarmässigt är det ytterst välspelat, dels av Roland Møller som låter sin sergeant alltmer se individerna innanför nazipaltorna men i synnerhet av de unga tyskarna som mellan minhanterandet gör detta till ett mänskligt drama om, ja, mänsklighet.