Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ensamhet och begär. Gabrielle (Marion Cotillard) anses lite för sexuellt utlevande för sitt eget bästa i Nicole Garcias film. Bild: Folkets Bio

Tvångsgifta vid första ögonkastet

Marion Cotillard spelar unga Gabrielle, som anses för sexuellt utlevande för sitt eget bästa.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Film

Drama
Brev från månen
Regi: Nicole Garcia
Frankrike/Belgien/Kanada, 2016 (120 min)
***

En ung kvinna svalkar snippan i en sjö. Detta för att inte dö av kåtslag inför träffen med läraren i engelsk litteratur, som gett henne ett exemplar av Svindlande höjder. En bok hon hellre slickar på, och smeker, än analyserar. Allt medan hon hänger sig åt erotiska fantasier, som hon detaljerat skriver ner och ger till läraren - som skräckslagen avvisar henne.

Äktenskap eller mentalsjukhus

Men likt en ung, fransk Ester Nilsson ger hon sig inte så lätt. Gabrielle (Marion Cotillard) vill följa sina lustar på egna villkor. Något som i denna lantliga 1950-talsmiljö anses gravt opassande. Hennes egensinne och hysteri gör att Gabrielles mor ger henne ett bryskt ultimatum: mentalsjukhus eller äktenskap.

Så tvingas Gabrielle in i ett kärlekslöst äktenskap, där hon låter maken betala för sex. När magkrampen tilltar efter ett missfall skickas hon till ett kurhotell, för att vila upp sig och återfå fertiliteten. Där möter hon André Sauvage, en morfininjicerande soldat som förlorat sin ena njure i Indokinakriget.

Vackert poserande i galenskap

Filmatiseringen av Milena Agus kortroman Onda stenar har ett utmanande idéinnehåll. Louis Garrel är också dynamisk som den bleke franske löjtnanten.
Korta stunder påminner filmen om Jane Campions tematiskt snarlika filmer Sweetie och En ängel vid mitt bord, eller Catherine Breillats Romance. Men dessa är alla betydligt mer radikala och utmanande.

Brev från månen, som i fjol nominerades till en guldpalm i Cannes, frossar i känslostormar. Ändå lämnas jag märkligt oberörd. 
Hyllade Marion Cotillard förblir distanserad som kvinna på gränsen till nervsammanbrott. Långa stunder blir det snarast ett slags vackert poserande i galenskap.