Efter en sjukskrivning på grund av depression arbetar Sandra åter i den lilla industrin som tillverkar solpaneler. Men så kommer ett sparpaket. En måste gå, om utlovad bonus skall delas ut. Omröstning sker. Sandra eller bonus. Majoriteten väljer bonus, men en kamrat på jobbet lyckas få till stånd en ny omröstning efter helgen.
Det är bakgrunden till de belgiska bröderna Jean-Pierre och Luc Dardennes film Två dagar, en natt, där Marion Cotillard som Sandra gör en lysande tolkning. Filmen är hennes och förstås bröderna Dardennes, alltid i perfekt harmoni. Rosetta, Barnet (båda belönade med Guldpalmer i Cannes), Pojken med cykeln och Sonen är några av deras spelfilmer som skrivit europeisk samtidshistoria. Likt en Robert Guediguian i Marseille eller en Ken Loach i Storbritannien rör de sig i samhällets utkanter eller i den mitt där människor strävar så gott de nu kan i hårda ekonomiska tider.
Under den helg som skall avgöra Sandras öde söker hon upp kollega efter kollega för att be dem ändra sig. Välja henne istället för 1000 euro. Hennes väninna och man, kärleksfullt spelad av Fabrizio Rongione, stöttar henne. Det behövs, utan självförtroende, nästan slagen till marken, som hon är.
Solen skiner, familjer firar helg, Sandra stör friden – och samvetena. Kameran följer henne nära inpå och avläser varje känsla i hennes kropp och i samspelet med man och barn. Inga stora åtbörder, ändå så spännande, utmanande, samhällsnärvarande i berättelsen om de offer solidaritet kan innebära. Skildringen av dessa lite slitna miljöer är självklart levande, dokumentärfilmare som Dardennes också är.
Hur det gick? Gå och ta reda på det.
