Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Lucky Dogs

Till slut för många vändningar

Ändå är Den osynlige gästen en klassisk thriller med flera snyggt komponerade Hitchcock-besläktade scener, skriver GP:s recensent Hannes Dükler.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Film

THRILLER
Den osynlige gästen
Regi: Oriol Paulo
Spanien, 2016 (106 min)
 

”Det låsta rummet” är ett klassiskt tema inom deckargenren – redan det som kallas den allra första detektivberättelsen, Edgar Allan Poes Morden på Rue Morgue, kretsade kring ett ”Det låsta rummet”-mysterium. Begreppet syftar på en brottsplats som utgörs av ett rum där det varken finns spår efter att någon tagit sig in eller ut.


Företagsledaren Adrián Doria (Mario Casas) vaknar upp på ett hotellrum efter att ha blivit slagen medvetslös av en okänd inkräktare och i badrummet hittar han älskarinnan Laura (Bárbara Lennie) död. Dörrar och fönster är låsta från insidan och utanför står polisen och bankar. Knivigt läge.

Vad är lögn och vad är sanning?

Hur han hamnade i den här knipan nystas upp under ett möte mellan Adrián och advokaten Virgina Goodman (Ana Wagener). Hon är där för att skapa ett trovärdigt försvar och gå igenom hela händelsen in i minsta detalj. Det visar sig att allt har sin upprinnelse i en trafikolycka där Adrián och Laura orsakat en ung mans död och för att undvika krossade äktenskap i panik gjort sig av med kroppen. Kan mordet på Laura ha med händelsen att göra? Vad är sanning och lögn i Adriáns berättelse? Virginia gör allt för att dissekera Adriáns historia för att se om den håller i rätten.

Här finns flera riktigt nagelbitande och snyggt komponerade Hitchcock-besläktade scener där man för att dölja en hemlighet trasslar in sig allt mer. Vändningarna överraskar ett bra tag, men så småningom blir ”Inget är vad det synes vara”-girarna aningen för många och trots Virginias uppmaning att ”se till detaljerna” hinner man som betraktare knappt klura ut gåtan innan förklaringen målas upp. Men tråkigt hinner det aldrig bli, vilket inte är det sämsta i en genre där man sällan överraskas.