The Master

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

I den amerikanske regissören Paul Thomas Andersons förra film, eposet There will be blood, tvingas oljeborraren Daniel knäböja bredvid sin nemesis, en predikant. Samma beståndsdelar – ett översinnlig maktrelation mellan två män på olika sidor om en religiös kult – utgörs nya filmen The Master av.

Marinsoldaten Freddie, spelad av en avmagrad Phoenix, kommer ur andra världskriget traumatiserad och alkoholiserad. Av en slump hamnar han på en yacht, där en herr Dodd – ledare för en pseudopsykologisk och religiös rörelse kallad The Cause – håller bröllop för sin dotter. Dodd fattar tycke för Quell, som blir en lojal vakthund redo att försvara herren med våld.

ANNONS

Anderson har influerats av scientologins förgrundsgestalt L Ron Hubbard. Filmen är dock fristående från verkligheten, snarare en frukt av Andersons egna fantasier om vrede, makt-underkastelse – och vad man kan sammanfatta som ett undersökande av den amerikanska manlighetens historia.

Atmosfären i The Master är svår att andas, upplevelsen är överväldigande och inte helt behaglig. Det finns ingen figur att tycka om, ingen synbar poäng, ingen slutpunkt.

Samtidigt har bildberättaren Anderson samma auktoritet som en begåvad romanförfattare. Eller varför inte en karismatisk predikant. Även om det mesta är mystiskt (frågan om varför den här berättelsen måste bli film hänger i luften) känns det för stunden självklart.

ANNONS