Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

The imitation game

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Drama

Drama

The imitation game

Regi: Morten Tyldum, USA, 2014 (114 min)

Året är 1951 och någon har brutit sig in i matematikern Alan Turings hem. Hans ovilja att samarbeta gör polisen brydd och när man tar en titt på Turings förflutna finns ingen information om krigsåren – var han möjligen spion?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Turing plockas in till stationen där han omgående tar med sin förhörsledare ett drygt decennium bakåt i tiden, till Bletchley Park i Buckinghamshire där Turing 1939 anlitats att tillsammans med ytterligare en handfull unga genier dechiffrera nazisternas kodade krigskommunikation. Till sin hjälp har de en beslagtagen krypteringsapparat, kallad Enigma, som förhoppningsvis kan hjälpa Turing & co och på så sätt bidra till ett slut på andra världskriget.

Debuterande Graham Moores manus är nästan oavbrutet medryckande även om han i denna hyfsat fria tolkning av den verklige Alan Turings fängslande och slutligen tragiska liv har klämt in fler obligatoriska scener än vad som nästan är lovligt, som frustrerande ihopknöglanden av anteckningar och aha-scener likt Professor Balthazar – samt den ytterst otympliga, återkommande aforismen “Sometimes it’s the people no one imagines anything of who do the things no one can imagine”. Här finns även en märklig prydhet kring skildringen av Alan Turings homosexualitet (i ett England där det skulle vara kriminellt i ytterligare nära 30 år).

Men en genomgående utmärkt rollista förlåter det mesta. Som den komplicerade och socialt illiterate savanten Turing har Benedict Cumberbatch aldrig varit bättre – känslig och arrogant om vartannat – och i mindre roller levererar Charles Dance och Mark Strong sina snärtigt skrivna sarkasmer på ett sätt som inga kan bättre än britterna.