Max Simkin är fjärde generationens skomakare som i sin lilla verkstad på Lower East Side lagar kvarterets dojor, en småskalig näringsidkare som hotas av den alltmer utbredda gentrifieringen i området. Eller hotar och hotar… när aktivisten Carmen försöker få Max att engagera sig för att behålla åtminstone en del av stadsdelens ursprungliga karaktär verkar han inte bry sig särskilt mycket. Överhuvudtaget är det inte mycket som gör Max särskilt berörd i en vardag som sällan eller aldrig erbjuder någon som helst form av överraskningar.
Tills fulingen Ludlow en dag lämnar in sina skor och kräver att de blir klara samma dag. När Max symaskin plötsligt brakar ihop letar han upp faderns antika pjäs i källaren för att hinna få jobbet klart, men det visar sig när Max (oklart varför) provar skorna att alla skor (dock endast i storlek 10,5 av lika oklar anledning) lagade på den gamla maskinen förvandlar Max till skornas ägare så fort han sticker ner fötterna i dem. Bäddat för underhållande pikanta situationer och identitetsförväxlande tokerier.
Men icke. The Cobbler – en film som inte har en aning om vad den vill vara – misslyckas på i princip varenda eventuell punkt: Inte rolig när den (antar jag) försöker vara det. Totalt ickeberörande i sina försök (förmodar jag) att locka fram en tår. Föga rafflande då den (kan jag tänka) hoppas väcka spänning.
Till detta en radda rasistiska stereotyper, en superbisarr scen där Max förvandlar sig till sin sedan åtskilliga år frånvarande far (Dustin Hoffman, vad hände?) för att bjuda sin gamla mor på en romantisk middag samt en avslutande twist som man sett komma sedan någon halvtimme tillbaka. Stötande att det finns producenter som skor sig på slikt.
.
Läs också: Veckans filmer 13 mars
