Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

När extremt smittkänsliga Maddy (Amandla Stenberg) träffar nyinflyttade grannen Olly (Nick Robinson) ställs hela hennes skyddade tillvaro på ända. Bild: Warner Bros. Entertainment Inc

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Taffligt efter fin bästsäljare

Nicola Yoons hyllade debutbok tyngs som film av rockvideoestetik, taffligt spel och brist på trovärdighet.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Film

Romantiskt drama
Ingenting och allting
Regi: Stella Meghie, USA, 2017 (96 min)
 

För två år sedan debuterade Nicola Yoon med en ömsint och stark ungdomsroman, en bästsäljare som översatts till 33 språk och på svenska fick titeln Ingenting och allting. En berättelse lite i samma anda som John Greens hjärtskärande Förr eller senare exploderar jag.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Historien kretsar kring Maddy som lider av en oerhört ovanlig virussjukdom. Rädslan för infektioner har gjort att hon sedan spädbarnstiden fått hålla sig inomhus och bara kunnat betrakta yttervärlden via designervillans stora glasfönster, via nätet, mobilen och tv:n. Sedan hennes far och bror omkommit i en bilolycka är mamman, sjuksköterskan Carla och Carlas dotter de centrala personerna i Maddys liv. De enda personer som hon, på grund av smittorisken, tillåts ha fysisk kontakt med.

Allt förändras över en natt

Allt förändras över en natt då Olly flyttar in i grannhuset. Tonåringarna får kontakt, och allt starkare känslor uppstår. Likt Shakespeareklassikern Romeo och Julia uppstår hinder på vägen, och inledningsvis är glasväggarna som skiljer de förälskade åt det största problemet. Berättelsen får sedan en intressant, något oväntad, vändpunkt.

Josh Bones filmatisering av Förr eller senare exploderar jag växte till en sevärd och rörande ungdomsfilm med enastående rollprestationer inklusive Willem Dafoe i en paradroll som vresig författare.

Filmatisering av Yoons bok är däremot inte alls lika lyckad, utan tyngs av rockvideoestetik, taffligt spel och brist på trovärdighet. Inte heller greppet med astronauten som då och då dyker upp som Maddys samtalspartner fungerar på vita duken.