Tågthrillern tar sig på slutet

Det tar tid att få fason på dramat Kvinnan på tåget, men framåt slutet tar den sig rejält, skriver GP:s filmrecensent. Svenska Rebecca Ferguson gör dock en tämligen blek insats.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

På Steven Spielbergs produktionsbolag Dreamworks högg man direkt och köpte filmrättigheterna till Paula Hawkins megasuccé och bestseller The girl on the train/Kvinnan på tåget. Som inte är lättfilmad. Inre tankar, och inre monologer, är ett berättargrepp som kan fungera utmärkt i en roman, men på film blir det knivigare. Hyfsat tidigt i filmen lägger regissören Tate Taylor in en snudd på fånig scen när huvudpersonen Rachel (Emily Blunt) står framför en spegel och talar högt för sig själv. Så att vi i publiken skall förstå hur hon tänker och resonerar.

Romanen är snårig på gränsen till rörig med tidshopp, minnesluckor och komplicerade relationer. Det tar Tate över en timme att få fason på det här dramat, men filmen tar sig rejält på slutet då tempot och spänningen stegras samtidigt som vi får fundera på hur allt hänger samman. Vad var det egentligen som hände när den stupfulla Rachel en sen kväll hamnade i en mörk gångtunnel?

ANNONS

Boken utspelas i London, filmen i New York (varför då?). Varje dag tar Rachel pendeltåget från förorten till Manhattan. Hon passerar ett hus där det bor ett ungt par. Hon fantiserar vilt om den här mannen och kvinnan, att de kanske lever i ett perfekt äktenskap. I huset bredvid bor Rachels ex-make Tom, som Rachel fortfarande är besatt, med sin nya flickvän spelad av svenska Rebecca Ferguson (ingen större rollprestation, det är Blunt som så att säga är filmen).

När jag såg filmen slog det mig plötsligt att den påminner en del om Roman Polanskis Repulsion (1965) när gränsen mellan dröm och verklighet blir suddigare och suddigare. Problemet är att Tate Taylor saknar Polanskis psykologiska skärpa.

ANNONS