Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Syr klänningar i stället för att skjuta skurkar

Djärv och burlesk västern fylld av ond, bråd död.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Film

Drama
The Dressmaker
Regi: Jocelyn Moorhouse
Med: Kate Winslet, Judy Davis, Liam Hemsworth, Hugo Weaving, Shane Bourne mfl
Australien, 2015 (118 min)
**

”Jag är tillbaka – era djävlar!”
Så lyder öppningsrepliken i The Dressmaker, en slags västern som snart kantrar över i både komedi och pekoral.
Kate Winslet är hursomhelst fullständigt enastående och iskall i Jocelyn Moorhouse märkliga film: som är visuellt intagande till max, burlesk, fjantig, otäck, sexig och fullständigt jätteknasig.


Liksom i Rosalie Hams bästsäljare till debutroman, utforskas här kärlek, hat och haute couture. Allt i förföriskt ljus i 1950-talsmiljö.
Främlingen som stiger av tåget denna gång är Myrtle ’Tilly’ Dunnage (Winslet). Sheriffen som möter henne: Farrat (Weaving), visar sig vara närmast besatt av fina tyger, fjädrar och paljetter – kanske ett försök av filmteamet att återskapa känslan i romanen vars fyra kapitel döpts efter olika slags tyg. Textilier som i sig symboliserar upptrappningen av dramat.


Med en smäll värdig en laddad revolver sätter Tilly ner symaskinen på hemmaplan så dammet yr. Snart har hon städat upp hos sin gamla mamma Molly, allmänt uppfattad som galen: smutsig, alkoholiserad och glömsk och underbart porträtterad av Judy Davis.
Tilly försöker reda ut ett mörkt förflutet som varken hon eller mamman minns. Ett pojke har mördats, Tilly har pekats ut som den skyldiga. Under traumatiska omständigheter har hon tvingats lämna byn.


En elak lärarinna, en fördömande apotekare och en kåtbock till borgmästare är andra för handlingen väsentliga personer som försöker hålla god min i elakt spel.
Som liten flicka lärde sig Tilly sy av sin ensamstående mamma. Resan ut i världen tog henne från Melbourne till London, Spanien, Milano och Paris. Världsberömda designers anställde henne, och lärde henne vässa sitt vapen. Nu är klänningar skräddarsydda åt olika personer i byn hennes bästa sätt att återta makten över alla dem som hånat och sårat henne.


Hennes magnifika kreationer förvandlar snart bygatan till rena cat walken, och hon vänder upp och ner på lag och ordning.
Samtidigt hyr hennes belackare in en rival, en annan sömmerska med gott renommé.
Osämjan mellan byns damer är uppenbar, och visst går det att läsa filmen som en rasande parodi på allt vad vilda västern-genren står för. Överdrifterna avlöser varandra, ibland blir det roligt, ibland bara plumpt.


För sex år sedan gladdes jag åt Kelly Reichardt ytterst personliga västerntolkning Meek’s Cutoff, med inslag av broderier. Även regissören Lisa Aschan betraktade Apflickorna som en slags västernfilm.
Det är kul med nya grepp, och visst slår det här också gnistor mellan kärleksparet Tilly och Teddy – Winslet och Liam Hemsworth. Men mer allvarliga, dramatiska partier fungerar inte alls.
Till slut fläskas här också på med så mycket hämnd, brinnande eld och ond bråd död att jag blir alldeles matt.