Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Svulstigt, bombastiskt och underhållande

Det är svulstigt, bombastiskt och oavbrutet underhållande trots de inte alla gånger hundraprocentiga skådespelarprestationerna, skriver GP:s recensent.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Action

Regi: Zack Snyder

Med: Ben Affleck, Henry Cavill, Amy Adams, Jesse Eisenberg, Gal Gadot m fl

USA 2016 (153 min)

I Francis Lawrences postapokalyptiska I am legend från 2007 finns en scen där Will Smith befinner sig på ett evakuerat Times Square med sin hund. Men det spektakulära är inte att den berömda turistmagneten är totalt ödelagd, det mest uppseendeväckande är istället den reklamtavla som syns i bakgrunden – en affisch prydd av Batmanloggan med Supermans ikoniska ”S” mitt över och datumet ”5-15-10” undertill. Detta var tänkt som ett internskämt med hänvisning till Akiva Goldsman, en av filmens manusförfattare, som redan 2002 varit med och skrivit på ett manus där Batman möter Superman (jag vägrar kalla Batman för Läderlappen så det får i rättvisans namn även bli en engelskspråkig Stålman). 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Dock blev det ingenting av med det projektet och den historia som Zack Snyder nu filmatiserat har inte ett dyft med Goldsmans manus att göra. Istället handlar det här om en ganska fristående uppföljare till Snyders Man of Steel, den exceptionellt långtråkiga och humorbefriade Supermanfilm som kom för tre år sedan med en Henry Cavill i titelrollen som lyckades vara nästan lika träig som Brandon Routh i Bryan Singers tio år gamla Superman Returns.

Efter en fruktansvärt snygg inledning (fjärde gången Larry Fong agerar fotograf åt Snyder) som skildrar hur en ung Bruce Wayne blir föräldralös efter ett biobesök befinner vi oss i nutid där Superman efter att han räddade jorden och bröt nacken på den illvillige General Zod nu utsetts till nationens frälsare.

En som oroas över Supermans omåttliga styrkor är Bruce Wayne – en surmulen Ben Affleck så befriande plufsig att uttalandet i en tidigare intervju om känslan att han ”inte riktigt passade in i Batmanformen” får ytterligare en dimension. 

Wayne, som liksom stora delar av allmänheten börjat ifrågasätta huruvida man kan lita på att Supermans gudalika krafter enbart kommer användas till goda gärningar, verkar ha Lord Actons ord ringande i huvudet: Makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut. Här finns även ett visst teodicéproblemperspektiv på det hela.

Så dyker Lex Luthor upp, denna gång i ovanligt ung skepnad. Jesse Eisenberg, skådespelaren som man antingen hatar eller avskyr, är här lika enerverande och påfrestande som vanligt – på ett bra sätt bör tilläggas – även om det ibland spelas över på galna-geni-tangenterna. I sin strävan efter världsherravälde lyckas Luthor manipulera Batman och Superman att puckla på varandra i vad Luthor kallar ”den största gladiatorkamp världen skådat, en strid mellan Gud och människa”.

Det är svulstigt, bombastiskt och oavbrutet underhållande trots de inte alla gånger hundraprocentiga skådespelarprestationerna (Gal Gadors Wonder Woman har svårt att leverera den enklaste tvåordsmening med emfas).

Här hintas även om de kommande släppen med Batmans och Supermans Justice League-kollegor The Flash, Aquaman och Cyborg, dock märkligt skohornade i korta scener som känns inkastade i sista stund och mest är förvirrande i sammanhanget.