Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Allt är förlåtet, Mel Gibson och Danny Glover. Russel Crowe och Ryan Goslin kommer inte i närheten av sina föregångares tajming.

Svårt haltande komedi med unken eftersmak

Recension: Under filmens gång smyger sig ett subtilt obehag på, skriver Emma Engström om komedin The Nice Guys.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Film

Komedi
THE NICE GUYS
Regi: Shane Black, 2016 (116 min)
 

Två män tvingas motvilligt samarbeta för att lösa brott. Det upplägget ger oss som var med på 80-talet en doft av avgaser och kokosolja i näsan och bilder av Mel Gibson i hockeyfrilla på näthinnan. För det är mannen bakom Dödligt vapen-filmerna, manusförfattaren Shane Black, som nu har dammat av det framgångsrika upplägget, i komedin The Nice Guys.

Eller dammat av är fel ord, det indikerar modernisering. I stället har han blandat upp det med sin andra favoritgrej, nämligen den 70-talsdoftande noirdeckaren. Det gör att The Nice Guys stilmässigt guppar i bakvattnet efter klassiska noirfilmer som Chinatown.
En stor skillnad mellan Ryan Gosling och Russel Crowe, som är det osannolika teamet i The Nice guys, och Mel Gibson och Danny Glover i Dödligt vapen, är att de förra saknar personkemi. Gosling och Crowe kämpar förgäves med den komiska tajmingen. Dessutom är deras rollfigurer Holland och Jackson för lika; bägge är självdestruktiva suputer och privatdeckare. Det finns alltså inga motstridiga intressen mellan dem, vilket gör handlingen tråkigare.

Under filmens gång smyger sig också ett subtilt obehag på när Hollands nätt och jämt tonåriga dotter Holly dras in i utredningen som rör en försvunnen porraktris. Nyligen gick flera före detta barnaktörer ut och vittnade om en utbredd pedofili i Hollywood, som drabbat flera barn i branschen. Och det är något med hur kameran tittar på henne i den här porrmiljön som lämnar en unken eftersmak.

Mindre subtil är Blacks förtjusning i att visa nakna bröst. Men, säger någon, det är ju inte gubbsjuka att välja porrbranschen som spelplats, det är pulpnostalgi. Jo tjena. Det kan vara läge att minnas att de noirfilmer han försöker flirta upp varken frossade i nakna bröst eller slapstickhumor, de handlade om korruption, maktmissbruk och den lille mannens utsatthet. Och framför allt, de hade en vettig story.
The Nice Guys kommer inte heller i närheten av det som buddyfilmerna på 80-talet var så bra på: att få ihop humor, värme och en spänning till en underhållande och inkluderande enhet.