Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Wonder woman 2017. Gal Gadot och är en megatuff amasonkrigare i Patty Jenkins feministiska superhjälte-film. Här med Ewen Bremner som Charlie. Bild: Clay Enos

Superhjälte med feministisk touch

Patty Jenkins uppdatering av Mirakelkvinnan för 2000-talet imponerar med tuffa amasoner och vass dialog.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Film

ACTION/KRIGSFILM
WONDER WOMAN
Regi: Patty Jenkins
Med: Gal Gadot, Chris Pine, Robin Wright, Connie Nielsen, Danny Huston, Elena Anaya och David Thewlis
USA, 2017 (141 min)
 

När jag var liten och läste superhjälteserietidningar var Mirakelkvinnan, som Wonder Woman hette på svenska, glad och snäll snarare än tuff och bister. Faktum är att de flesta av superhjältarna, inte minst Stålmannen, var rediga till max och lite töntiga.
Tiderna har förändrats. Christopher Nolans The Dark Knight och The Dark Knight rises är två nattsvarta Batmanfilmer. Nya Wolverinefilmen Logan är sällsynt rå och verkligen inget för barnfamiljer att gå och titta på.

Wonder Woman anno 2017 spelas av Gal Gadot och är en megatuff amasonkrigare. Gadotbilderna som funnits länkade via till exempel imbd ett bra tag indikerar att filmen i första hand siktar in sig på unga tonårskillar som vill titta på en jättesnygg tjej med stora bröst. Då är det en smula ironiskt att filmen i själva verket är feministisk med de tydliga budskapen att kvinnor är starka och att kvinnor som vågar ta plats i samhället kan förverkliga sina drömmar.

Attackerar med svärd och laserlasso

Det är Patty Jenkins som har regisserat Wonder Woman. Jenkins är mest känd för det starka seriemördardramat Monster, en film som inte hade någon större budget men som gav Charlize Theron en Oscar i kategorin bästa kvinnliga huvudroll.

Krigarkvinnorna amasonerna lever isolerade från omvärlden på en ö där tiden tycks ha stått still. Filmens inledning, som får ta den tid den tar, är en mix av grekisk gudasaga, William Shakespeare och legenden om svärdet Excalibur.
Plötsligt befinner vi oss mitt under brinnande första världskrig i London. Dit har Diana (Gadot) och den brittiske spionen Steve Trevor (Chris Pine) åkt för att försöka stoppa kriget, för Diana handlar det i första hand om att hitta och döda krigsguden Ares. Eftersom Diana inte vet ett jota om människornas värld ger det upphov till komiska kulturkrockar, dialogen är stundtals riktigt vass.

Sedan ett hopp till fronten, skyttegravarna och ingenmansland. Vi är mer än halvvägs in i filmen när Diana för första gången har på sig sin Wonder Woman-kostym. Med ett svärd, en sköld och ett laserlasso går hon ensam till attack mot de tyska trupperna. Det är en skickligt datoranimerad actionsekvens som fick mig att tänka på några av de bästa scenerna i Matrix, och sämre förebilder kan man ju ha.

"Bästa DC-superhjältefilmen på flera år"

I likhet med Batman och Superman hör Wonder Woman hemma hos serietidningsförlaget DC och alltså inte Marvel. Detta är med lätthet den bästa DC-superhjältefilmen på flera år.

Problem uppstår under slutuppgörelsen som är tolklång samtidigt som specialeffektavdelningen skall visa vad de går för, om och om igen. Dock inga fjantiga 3D-effekter (som i nya Pirates of The Caribbean).

Jo, Gal Gadot spelade Wonder Woman redan i Batman vs Superman 2016. Det väljer regissör Jenkins att ignorera fullständigt och levererar superhjältinnan från början. Helt rätt tänkt för Batman vs Superman var verkligen inte bra.