Förra veckan gick Richard Glatzer bort 63 år gammal efter att i fyra år levt med ALS, den fruktansvärda nervsjukdom som skoningslöst bryter ner kroppens muskler för att sedermera leda till förlamning och slutligen död. Närmast sörjande var Glatzers make Wash Westmoreland som han regisserade Still Alice tillsammans med och det är inte direkt svårt att se vad det var de båda fastnade för i neuroforskaren Lisa Genovas storsäljande roman som filmen baserats på.
Alice Howland är en femtioårig professor i lingvistik vid Columbia University i New York som verkar ha allt – en lysande karriär, ett välinrett hem, sommarhus vid havet, tre vackra barn och Alec Baldwin som make. Det är ett liv som går sin gilla gång och den enda egentliga friktionen är den knappt märkbara som finns mellan Alice och kämpande skådespelardottern Lydia vars osäkra yrkesval inte riktigt faller modern i smaken.
Så dyker det första lilla tecknet upp på att allt inte riktigt står rätt till. Under en föreläsning tappar Alice bort enstaka ord och när hon tar en joggingtur på det välbekanta campusområdet finner hon sig plötsligt totalt vilse utan en aning om var hon kom ifrån eller vart hon är på väg. Alice uppsöker läkare med misstanken om att hon drabbats av en hjärntumör, men det ska snart visa sig vara om möjligt ännu allvarligare. Alice får veta att hon befinner sig i förstadiet av den hundraprocentigt obotliga sjukdomen Alzheimers – dessutom den sällsynta, särskilt aggressiva familjära formen (till skillnad från den vanligare så kallade sporadiska) som det dessutom finns stor risk att hon fört vidare till sina barn.
Man brukar prata om Kübler-Ross-modellen, de fem känslomässiga faser den som drabbas av en dödsdom går igenom – förnekelse, ilska, köpslående, depression och acceptans. Men Alice kommer egentligen inte längre än till det tredje stadiet, om man nu kan kalla hennes aktiviteter i form av olika minnesövningar ett sätt att skjuta upp eller fördröja det oundvikliga. Kanske handlar det snarare om att bevara något slags värdighet, inte minst inför sig själv. För vem är man utan sina minnen? Räknas det liv man inte längre kan erinra sig?
Det må ha varit ett närmast parodiskt val av kvinnlig oscarsvinnare i år, detta att låta statyetten gå till ännu en tapper sjukdomsskildring, men Julianne Moore är verkligen fullständigt magnifik i rollen som Alice. Precis som när det gäller Moores oscarskollega Eddie Redmaynes porträtt av Stephen Hawking blir det i allt större utsträckning genom blicken som maktlösheten, frustrationen och sorgen tar sig uttryck alltmedan sjukdomsförloppet accelererar. Kristen Stewart som dottern Lydia är också utmärkt, särskilt i det stillsamma samspelet med Moore, och det är befriande att se Stewart som mer än bara den surpropp man blivit van vid.
Vid några tillfällen är man ruskigt nära sentimentalitetens smäktande rand, men lyckas varje gång styra undan (något som inte förhindrar flera ljudliga snyftanden från salongen under visningen). Finns det något att invända mot så handlar det främst om själva berättarstrukturen; hoppet från hyfsat fungerande till totalt stum och innesluten i sjukdom sker väl hastigt, som att man plötsligt fått brått att knyta ihop säcken. När allt fler filmer pågår någon halvtimme för länge hade man gott kunnat ge Alice och hennes familj ytterligare lite tid att reflektera över och sjunka in i dess nya livsvillkor.
TITTA OCKSÅ PÅ
Iris (Richard Eyre, 2001)
Away from her (Sarah Polley, 2006)
The theory of everything (James Marsh, 2014)
