Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/4

Stereotyp och ologisk återkomst

20 år har gått sedan Independence day svepte över världens världens biografer. Nu kommer uppföljaren, och GP:s recensent Hannes Dükler är inte imponerad.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Independence day: Återkomsten

Regi: Roland Emmerich
Med: Liam Hemsworth, Jessie T Usher, Jeff Goldblum, Bill Pullman, Maika Monroe m fl
USA 2016 (120 min)
 

1996 gjorde Roland Emmerichs pompösa patriotpastej till rymdinvasionsrulle Independence Day slarvsylta med tidigare premiärintäktssiffror. Efter att 36 gigantiska rymdskepp placerade sig ovanför diverse världsmetropoler pulvriserades ett otal berömda landmärken medelst strålningskanoner.

Bill Pullmans president ledde motståndet och till sin hjälp att ta fajten med inkräktarna hade han Will Smiths stridspilot i vad som utmynnade i en riktigt fånig, svulstig - och samtidigt underhållande - batalj. Den gången tog det närmare 50 minuter innan det brakade loss ordentligt - i uppföljaren Independence day: Återkomsten handlar det snarare om 50 sekunder.

Även i Independence day: Återkomsten har 20 år passerat sedan rymdvarelserna slogs ut. Jorden är numera en plats där fred råder mellan världens nationer och man har tagit tillvara utomjordingarnas teknologi som nu används till hypersnabba farkoster och supereffektiva vapen, bland annat placerade på månen (om man får oväntat besök).

Så skickar en gammal kvarlämnad rymdfarkost i Afrika en radiosignal ut i rymden och kallar på de sina som anländer på ett litet kick. Syfte: att tanka upp planetens innanmäte som rymdbränsle för vidare strapatser - jorden har blivit en intergalaktisk Shellmack.
Och den här gången är moderskeppet ännu en smula större än sist - 500 mil om man ska vara noga. När folk runt om i USA trots det inte har koll på läget undrar man om Instagram lagt ner.

Det är även en del annat man undrar över: Hur många nya karaktärer kan de fem manusförfattarna presentera inom loppet av 120 minuter? Vems var idén att göra en Mars Attacks! minus humorn? Vad gör Charlotte Gainsbourg här? Hur uppbringar man den där glädjen som gör att man en gång i minuten jublande gör Yes!-gester i ett kontrollrum varje gång något går mänsklighetens väg? När man valde att översätta häpna rop till Jisses och Jädrans - varför inte även Tjong i medaljongen? Varför körde man inte även in ett ben genom näsan på den afrikanska krigsherren när man ändå ville bocka av samtliga stereotyper?

Och varför verkar huvuddelen av de medverkande önska att de var någon helt annanstans, allra helst i en galax långt långt borta? Efter att Londons gravitation satts ur spel och hela staden bokstavligt talat flyger i luften för att sedan störta mot marken utspelas följande känslosamma dialog i en farkost ovanför förödelsen:

- Är du ok?

- Min mamma bor i London.

- Hon kanske klarade sig.

- Ja, kanske det.

Roy Andersson hade inte kunnat göra det bättre.