I Goliat betyder familjen allt, på gott och på ont.
I Goliat betyder familjen allt, på gott och på ont. Bild: Triart

Stadigt stegrad brutalitet i Peter Grönlunds nya film

Peter Grönlund har mycket på hjärtat och Goliat är inte en film man skakar av sig i ett nafs, skriver Mats Johnson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Som bekant görs det väldigt många svenska polisfilmer/tv-serier, däremot är det tunnsått med filmer som sätter kriminella individer i centrum. De filmer som trots allt görs är antingen socialrealistisk misär eller action i Snabba cash-stil. Peter Grönlunds nya film Goliat hamnar i likhet med regissörens genombrottsfilm Tjuvheder i den förstnämnda kategorin vilket inte hindrar Goliat från att på sätt och vis vara en renodlad gangsterfilm. Men här handlar det inte om flotta snabba bilar och spektakulära bankrån utan om trasproletariatets knarklangare eller, för att citera Victor Hugo, samhällets olycksbarn.

Har mycket på hjärtat

Detta är en film om det sociala arvet, ett far och son-relationsdrama, en film om ökande samhällsklyftor, om att välja väg i livet. Jo, Grönlund har mycket på hjärtat.

ANNONS

Spelplatsen är en grådaskig bruksort, där alla jobb försvunnit, någonstans i Östergötland. Filmen inleds med en fajt mellan sjuttonårige Kim Henebro (Sebastian Ljungblad) och en jämnårig kille som snackat skit om Kims familj.

När Kim kommer hem har han åkt på en rejäl blåtira. Farsan Roland (Joakim Sällquist) berömmer sin son för att han tagit strid för familjen samtidigt som han kritiserar att sonen är alldeles för dålig på att slåss, att hantera situationer som en riktig man.

Sedan introduceras vi för hela familjen Henebro och några av deras kriminella vänner. Korta stunder av lycka, till exempel på en fest när gitarren åker fram, annars mest elände när polisen, socialtjänsten eller kronofogden kommer på besök.

Ekon från Gudfadern

Det är närvaron och karisman från Sebastian Ljungblad som håller uppe den här filmen. Han behöver inte göra eller säga särskilt mycket för att totaldominera filmsekvenser. Övertygar gör även Sällquist. Annars är det lite si och så med agerandet från en del håll, men så kan det bli när man som Grönlund konsekvent använder sig av amatörskådespelare.

I Goliat, som blir mer och mer brutal och skoningslös, finns tydliga ekon från Francis Ford Coppolas Gudfadern (Al Pacinos rollfigur Michael Corleone) och från James Foleys våldsamma, lite bortglömda far och son-uppgörelse Öga mot öga (1986).

ANNONS

Upplägget är som följer: Om några veckor ska Roland börja avtjäna ett långt fängelsestraff. Då behövs någon som tar över rollen som familjens överhuvud och håller i knarkhandeln. Kim, som är i akut behov av ett miljöombyte, vill inte ha den uppgiften. I likhet med tjejkompisen Jonna (Cornelia Andersson) drömmer han om en lärlingsplats och senare ett riktigt arbete i Västerås, som ligger trettio mil bort. Men hur ska det då gå för hans mamma och småsyskon? Har Kim egentligen något val?

Allt leder fram till en slutscen som fastnar på näthinnan. Goliat är ingen film som man skakar av sig i ett nafs.

Titta också på:

Öga mot öga/At close range (James Foley, 1986)

Tjuvheder (Peter Grönlund, 2015)

Måste gitt (Ivica Zubak, 2017)

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS