Livet efter dig är en saga om den 26-åriga flickkvinnan Lou som tar jobb som personlig assistent till förlamade Will.
Den handlar lite om kärlek. Lite om döden. Men mest handlar den, liksom folksagan Grodprinsen, om att en kvinna kan få en groda att bli en prins. Om hon bara anstränger sig riktigt, riktigt mycket.
Den som har sett den franska dundersuccén En oväntad vänskap känner även igen sig i följande scenario: en bitter handikappad man ur överklassen kan bara bli glad igen om han får se en representant från en lägre samhällsklass dansa och skratta. Alternativt få lära den obildade ett och annat om finkultur.
Jag säljer inte in den här filmatiseringen av Jojo Moyes succéroman Me before you (2012) särskilt effektivt, märker jag. Det är svårt med något som är så oäkta och spekulativt. Filmen vill gärna likna kvalitativ brittisk feelgood som den romantiska komedin Love actually (2003) eller The Holiday (2006).Men hjärtat är inte med.
Manuset är klumpigt, regin ur fas och skådespeleriet är inte grundat i äkta känslor. Sam Claflin försöker ersätta Hugh Grant som brittisk films charmiga och distanserade torrboll, men bryr sig för mycket. Och Emilia Clarke, som många känner igen som den våldtagna kungligheten i serien Game of Thrones, spelar över så ögonbrynen vibrerar.
Sagoprägeln gör att realismen får stå undan till fördel för ett frossande i melodramatisk uppoffring från Lous sida. Hon och hennes vuxna syster tvingas bo hemma och skänka sin lön till familjen, eftersom deras pappa förlorat jobbet. Samtidigt som familjen är väldigt fattig (vilket inte märks) går Lou omkring i vad som ser ut att vara svindyra färgglada kläder. Möjligen är det hennes klädkonto som ruinerat familjen.
Samma uppoffrande roll som Lou har till sin familj får hon i relation till surpuppan Will. Lou anstränger sig riktigt, riktigt mycket, och plötsligt anar vi prinsen i Will, eftersom han har ett varmt hjärta som bankar bakom den hårda och otrevliga fasaden.
Men debuterande regissören Thea Sharrock och Jojo Moyes, som också skrivit manusbearbetningen, tycker inte att det räcker. De vill inte ge publiken en tillfredsställande romcom-suck. De vill att vi ska gråta. Ordentligt.
Så utan en trovärdig anledning låter de Will ge upp. Filmen verkar anta att varken stark kärlek eller vänskap kan göra en handikappad människas liv värt att leva. Som om den förlorade status som en totalförlamning innebär för en framgångsrik affärsman och snygging tar bort meningen med livet. Och så kan det kanske vara för vissa. Men när filmen gör det till en fråga om livsstil, torkar tårarna ganska snabbt.
