Boots Riley kunde ha skjutit skarpare i rasfrågan, tycker Hynek Pallas om nya filmen Sorry to bother you.
Boots Riley kunde ha skjutit skarpare i rasfrågan, tycker Hynek Pallas om nya filmen Sorry to bother you. Bild: Annapurna Pictures

Sorry to bother you sprudlar av obrydd energi

Boots Rileys surrealistiska debutfilm utspelar sig i telefonförsäljarmiljö. En komedi som drar samhällscynism, reklam, konst och aktivism till sin underbara spets, tycker GP:s filmkritiker Hynek Pallas.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS

Ska man göra kapitalistisk samhällssatir på film är telefonförsäljare perfekta. Båsen där de sitter skuldra mot skuldra sjuder av ångest. Och den skruvade situation där försäljaren försöker kränga produkter oavsett i vilket skick hen når den uppringda har många upplevt från andra sidan telefonluren.

Det gör att musikern Boots Rileys surrealistiska, roliga och ytterst politiska debutfilm Sorry to bother you redan har mycket gratis hos publiken. Men den är också dystopi av ett slag som ligger i luften – där satiren om rasrelationer och kapitalism drivs absurt långt och ändå är besvärande bekant.

Cassius Green (Lakeith Stanfield) börjar som telefonförsäljare i Oakland för att kunna betala hyran. Han blir tillsagd att hålla sig till manus och ”utnyttja potentiella problem” hos dem han ringer upp. I en effektiv bildlösning som visar hur invasivt jobbet är dimper Cassius med sitt skrivbord ner i folks hem. Par knullar på soffan och hulkande damer meddelar telefonluren att deras män är döende. Det går uselt med försäljningen.

ANNONS

Riley kunde ha skjutit skarpare i rasfrågan.

Tills Cassius upptäcker att han besitter en gyllene förmåga. En kollega (Danny Glover) tipsar om att han bör använda sin ”vita röst” för att sälja bättre. Medan kollegorna och Cassius radikala flickvän Detroit (Tessa Thompson) strejkar för högre lön avancerar han med sin inställsamma stämma och får sälja massförstörelsevapen och slavar åt en Silicon Valley-entreprenör.

Dilemmat är klassiskt: individen mot den kollektiva kampen. Men det har fått en skrud där samhällscynism, reklam, konst och aktivism dras till underbar spets. Också visuellt. Som om Buñuel regisserat en hip hop-video där Gondry gjort scenografi och manus skrivits av Marx och Engels. När Cassius börjar tjäna blodspengar klyvs inte bara den personlighet som Stanfield spelar fram så väl – förvåning och stolthet över att en fattig svart grabb kan få ryggdunkar av de mäktiga – utan också hans gamla möblemang som delar sig så att nytt kan växa fram. Detroits enorma örhängen skiftar mellan budskap om krokodiltårar till statyetter över frånvarande fäder som inte betalar underhåll.

Sorry to bother you är inte perfekt. Riley kunde ha skjutit skarpare i rasfrågan. Och alltför många scener är oslipade. Samtidigt tjusas jag av hur filmen sprudlar av obrydd energi – och att detta blir del av budskapet. För till skillnad från förutsägbarheten i dagens ”oberoende” amerikanska film så håller sig Sorry to bother you aldrig till telefonförsäljarens manus.

ANNONS
comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS